söndag 22 maj 2016

Om att (inte) skriva på resande fot

Inte kan jag väl vara den enda som när någon slags dröm om den resande författaren, som knattrar fram sin djuplodande roman på en gammaldags skrivmaskin medan vågorna smeker* en söderhavsstrand.

Men drömmar är drömmar och verklighet är verklighet. Inte nog med att det är tungt att släpa runt på den där skrivmaskinen och att det förmodligen kommer ansamlas både sand och giftiga spindlar i dess innanmäte. Nej, till råga på allt fungerar själva konceptet – att skriva i icke-vardagslivet – så himla dåligt för mig.

 Maj månad är lite bananas det här året, med en massa viktiga saker som krockar och med nödlösningar där jag beger mig direkt från mål A till mål B utan att hinna hem och andas emellan. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv, för det handlar uteslutande om positiva tilldragelser, både i privatlivet och på jobbet. Men trots detta kan jag inte undgå att notera att det hittills blivit skrivet mycket lite, fastän jag släpat med mig anteckningsboken överallt och till och med öppnat den då och då. Min hjärna hänger inte med, det är det som är problemet. När jag har satt mig ner för att skriva tar det en lång stund innan jag lyckas få ner en enda mening och det lilla jag lyckas krysta fram är så torrt och livlöst att all lust bara försvinner.

Så jag har bestämt mig för att göra maj till en undantagsmånad, eller vad som kanske kan kallas en spånamånad. För är det någonting som resor är bra för så är det att observera människor, miljöer och detaljer som kan bli användbara i ett senare skede. Detta passar extra bra efter som en anledning, utöver resandet, till att det råder skrivstiltje just nu är att jag inte är speciellt förtjust i min värld. Den har vissa element jag är nöjd med, men fortfarande saknar den lyster. Kanske är det som fattas allra mest en sammanhängande bakgrundshistoria till att världen blev som den blev. Några nyckelhändelser känner jag redan till, men på många ställen är det suddigt, vilket leder till problem hos några av karaktärerna. Under min pågående omskrivning har det blivit tydligare och tydligare att jag inte vet hur deras vardag ser ut på detaljnivå och vad som är viktigt för dem.

Kanske är det därför inte alls så dumt med ett påtvingat skrivavbrott. Istället för att trötta ut mig genom att trampa vatten, tillåter jag mig att slappna av och låta vattnet bära mig. För det är ju just detta att inte kämpa emot som är hemligheten med att flyta. Och ser man på, bara genom att ligga här och titta upp i himlen har jag fått ett par idéer som jag känner är precis rätt för min berättelse och som jag får det att riktigt värka i bröstet av skrivlust.

* Uuuh, “smeker”. Har svårt för detta ord. Är jag ensam om detta? (Men jag använder det ändå, för jag är en sådan rebell. Ha!)

Bildkälla

2 kommentarer:

  1. Grattis till en ny snygg blogg!
    "Att inte kämpa emot är hemligheten med att flyta" låter både klokt och fint. Jag tror det är jättebra att ta långa och korta skrivpauser. Under tiden växer manuset nästan av sig självt. (Och ibland tappar man bara kontakten.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Det känns roligt att ha gjort om lite. Som en present till mig själv nästan.

      Jag hade ju min skrivretreat tidigare i vår med övningar ur The Right to Write och effekten hänger fortfarande i. Jag bestämde mig helt enkelt för att njuta mer av skrivandet (eller tänkandet som i det här fallet) istället för att sätta deadlines som jag ändå inte kan hålla. Och då gör det inget om det blir ett skrivuppehåll någon gång emellanåt.

      Radera