fredag 5 januari 2018

The Buried Giant av Kazuo Ishiguro

Inför min tredje Ishiguro-roman hade jag strategin klar för mig: pärm till pärm i ett enda svep. Grejen är nämligen att jag tokälskade The Remains of the Day, men hade lite svårt för Never Let Me Go (skrev om den här), som annars verkar vara mångas favorit. Efter att ha analyserat och kontrasterat mina två läsupplevelser kom jag fram till att det var läshastigheten som var boven i dramat. Medan jag läste ut The Remains of the Day på en vecka blev Never Let Me Go däremot en sådan där bok som snuttlästes då och då under flera månader och det funkar helt enkelt inte att läsa Ishiguro på det viset. Den gemensamma nämnaren för hans sinsemellan mycket olika romaner är ju hans lugna berättarstil, där även dramatiska händelser är så nedtonade att de lätt går en ofokuserad läsare förbi.

Under julledigheten satte jag därför i mig hela The Buried Giant på tre dagar, och det fungerade! Även om The Remains of the Day är ohotad etta för mig, var detta perfekt julläsning – en både mysig och mångbottnad roman. Berättelsen är förlagd till tiden strax efter kung Arturs död, då England befolkades av britanner och saxare, men också  jättar, troll (eller vad nu ogres ska kallas på svenska) och drakar. Dessutom har en mystisk minnesdimma lagt sig över landet. Berättelsens huvudpersoner, det äldre paret Axl och Beatrice, minns inte längre särskilt mycket av sitt äktenskap. Hur var det nu, visst hade de en son? Som försvann? Men varför? De ger sig ut på en resa för att hitta honom.

Det finns mycket jag tycker om i The Buried Giant. Hur fina Axl och Beatrice är mot varandra, och hur deras liv är ett samtal som sträcker sig över många år. Den kollektiva minnesförlusten som går att läsa på så många sätt (Vad händer med ett liv när ingen, inte ens en själv, minns det? Innebär glömskan att brott i det förgångna bara stryks?). Och slutligen gillar jag själva miljön, en fantasyvärld som inte bara är pynt utan helt avgörande för att romanen skulle kunna berättas. Jag såg en intervju med Ishiguro där han berättade att miljön var något han bestämde sent i sin process, vilket jag tyckte var intressant. Han tänker alltså först ut vilken bok han vill skriva och sedan får han arbeta sig fram till rätt inramning. Och då blev det fantasy den här gången. En otroligt sund inställning tycker jag, som kan tröttna på att allt som snuddar vid magi med automatik ses som icke-litterär underhållning. Varför skulle gränsdragningen mellan tidsfördriv och Litteratur med stort L gå längs med genregränserna liksom? Och varför behöver vi ens sätta genre-etiketter på böckerna vi läser? Men det är en diskussion vi kan ta en annan gång. Idag räcker det med att säga att The Buried Giant är en fin och annorlunda bok som förtjänar att läsas – och helst då i ett sträck.

4 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Du har ju redan gjort mig sugen på denna, och den åker nu in på min - numera rent fysiska - att läsa-lista.

Bara hittepå sa...

Roligt att höra! :)

Anonym sa...

Vilken fin recension, och lägligt nog finns den inläst på svenska på Storytel. Puttades just upp i läskön :)
//Annika, Nästa Sida

Bara hittepå sa...

Jamen, så bra! Och vad jag saknar mitt Storytel-abonnemang, kände jag nu. Jag kör ju studentbudget för tillfället och då är det liiite väl mycket pengar per månad, men jag tror jag kommer börja igen när jag fått mera ordning på ekonomin. Något att se fram emot! :)