torsdag 11 januari 2018

Tårtor och texter

Det hände mycket under 2017 för min del. Jag sade upp mig på mitt gamla jobb, flyttade till Danmark och började på en språkutbildning (tror inte jag har nämnt detta sista här förut, men det har jag alltså och det är en dröm som går i uppfyllelse - så himla roligt alltihop). Även i skrivandet rörde det på sig ordentligt. Två lektörsutlåtanden hann jag med och däremellan en intensiv omskrivningsperiod. Ett helt fantastiskt, produktivt och omtumlande år med andra ord.

Så 2018, hur ska vi kunna toppa det här? En jordenruntresa följt av sex månader instängd i en skrivskrubb?

Nja.

Svaret är nog att jag vill göra otroligt mycket mindre under året som kommer. Framför allt vill jag inte alltid vara på väg någon annanstans. För mig var 2017 kanske det bästa året i mitt liv så långt, men också en ganska rotlös tid. Nu vill jag befinna mig på en enda plats ett tag och riktigt lägga märke till allt det fina som jag har runt omkring mig. I vardagslivet betyder det att jag vill göra mer av de där småsakerna jag vet att jag mår bra av. Dricka riktigt gott te, ligga i soffan och läsa, umgås med de människor i mitt liv som jag tycker allra bäst om.

Men vad betyder det här för mitt skrivande? Hur kan jag stanna upp utan att sluta skriva? Att 2018 ska bli ett skrivår råder det nämligen inga tvivel om för min del.

Här ger sig rubrikens tårtor in i leken: Det bakas ju en hel massa på teve nuförtiden, och medan jag under hösten virat in mig i filtar, intagit en deginspirerad position på soffan och sett på den danska Bagedysten, så har jag tänkt på hur många av domarnas kommentarer som lika gärna skulle kunna gälla skrivande. För precis så som den glada amatörbagaren försöker skapa ett oförglömligt mästerverk genom att kombinera fem färgglada mousser med tre sorters tårtbottnar, spritsad grädde, marsipanrosor, chokladfigurer, baconsmulor och en liten krona av isomalt, så märker jag att jag ibland vill för mycket med mina manus. De är på väg åt för många håll samtidigt.

Och det där är ju inget dåligt egentligen. Det finns något livsbejakande i knasiga tårtor/texter/år som är på väg att kollapsa under sin egen tyngd. Men de verkliga mästarna behärskar också konsten att rensa upp bland sina idéer, och ett alldeles ypperligt exempel på detta är Mio, min Mio. Jag trodde att jag hade sagt allt jag ville säga om den i mitt tidigare inlägg, men ju mer jag tänker på Astrid Lindgrens dramaturgi och språkbehandling, desto mer slår det mig att allt är så RENT. Det känns genomtänkt, medvetet, balanserat, som en stram och enkel tårta med några få beståndsdelar som valts ut med omsorg för att de förstärker varandra. En sådan där tårta som är så ofattbart precist utförd att det är svårt att förstå hur den kan vara skapad av en människa. Den bara finns där på ett alldeles självklart sätt.

Det kanske vanligaste skrivrådet av dem alla är ju “show, don’t tell”, och jag har väl inga invändningar mot det. Men jag tror att ett ännu bättre råd är “less is more”. Gör som Astrid, välj ut det bästa i manuset och ge det plats.

Så istället för att tänka att 2018 helst ska bli året då jag slutredigerar mitt pausade manus och skickar in det till förlag, vill jag fokusera mindre på vart jag är på väg med mitt skrivande och istället undersöka manuset som jag har framför mig. Vad handlar det egentligen om? Vad vill jag med det? Frågor som jag nu tänker kontemplera medan jag går och sätter på vattnet till dagens tredje kopp te.

10 kommentarer:

  1. Många kloka ord här, tar med mig att undersöka manuset snarare än att bara skriva för att producera. Bra tänkt. Hoppas ditt 2018 blir så som du vill :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var sak har sin tid tänker jag. Förra året fokuserade jag väldigt mycket på ren produktion och skrev hela tiden mot en deadline. Det var bra träning (särskilt för mig som lätt låser mig), och det BLEV ju faktiskt ett manus (i två versioner) av det hela. Men nu är det dags att bli bättre på andra aspekter av skrivandet.

      Radera
  2. Himmel, så tänkvärt. Jag brukar sannerligen försöka baka in så mycket att det bara tränger ut mellan tårtbottnarna. Jag vill skala av, skala ned, dra ned på action och dramatik. Kanske skriva något som inte är så förbannat putslustigt hela tiden.

    Ja, skriv som om det inte fanns några förlag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det finns ju definitivt paralleller med det du skrivit om borta hos dig. Tycker faktiskt att det på sista tiden har varit ett genomgående tema på bloggarna jag läser att inte försöka pressa in allt överallt. Både i livet och i skrivandet.

      Det ska bli intressant att se vad du kommer fram till vad gäller dina framtida skrivprojekt. Jag gillar ju din stil i EVB väldigt mycket, men kan tänka mig att det just i det humoristiska skrivandet finns en extra stor risk att allt börjar gå på tomgång. Jag menar alltså absolut inte dig personligen nu, utan mer en allmän upplevelse av hur platt det kan bli när författare/skådespelare/komiker verkar börja tröttna på sig själva och tappar kontakten med själva kärnan i materialet.

      Radera
    2. Jo, jag har en hel del annat på gång faktiskt. Och även om det alltsomoftast finns något sorts element av humor i det jag gör, så är variationen jag jobbar med nu uppfriskande. Och alltid, alltid måste det vara det mellanmänskliga som är grejen, inte story eller eventuella lustigheter (tycker jag).

      Att du är i en strykningsfas låter ju helt klart uppfriskande det också!

      Radera
    3. Spännande! Och jag håller med dig om det mellanmänskliga. Det finns ju i och för sig några författare som kör mest på yta och gör det bra (jag är t.ex. inte den som säger nej till en Wodehouse), men då måste det vara extremt stilsäkert för att lyckas. Och på något sätt måste där ändå finnas en värme tror jag. Hm, jag måste fundera mer på detta.

      Radera
  3. Håller med Annika och Elin. Så klokt att fundera från soffan om vad du vill med manuset. Att stanna upp och lyssna på det. Dit vill jag också. Just nu är jag mest nervös för hur jag ska klara/orka slutföra min text.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbigt att känna att orken tryter. Har också varit där många gånger, nu senast under hösten. Mitt manus kändes bara så snårigt och fel att jag inte visste hur jag ens skulle börja ta mig an det. Men nu när jag letat fram de där känslorna jag tycker är mest intressanta i texten, så börjar det kännas lite mer överkomligt igen. Just nu är jag inne i en fas då jag stryker hej vilt och det är så befriande!

      Hoppas att du snart hittar fram till entusiasmen och energin igen.

      Radera
  4. Att skynda på utan eftertanke blir inte bra. Att inse det betyder allt. Hellre långsamt och väl genomtänkt och välgjort. Du är helt på rätt väg. Håller tummarna för dig och att du också känner så. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så känner jag faktiskt! :) Just nu är jag på väg åt rätt håll. Om jag kommer hela vägen fram vet jag förstås inte, men nu kör jag på detta och så får jag väl stanna upp om några månader och justera kursen om det behövs. Tack för hållna tummar. :)

      Radera