Sommarens skrivövning

Jag har haft en helt underbar, avslappnad semester som nu just tagit slut. Fast det gör ingenting, faktiskt. Det är så mycket jag ska hinna med det här året och jag har fått tillbaka motivationen, så nu vill jag bara sätta igång.

Mitt stora privata mål är att skicka iväg mitt manus (det lite mindre av de två) till lektör innan året är slut. Jo, på riktigt. Att sätta de orden på pränt gör mig halvt skräckslagen, men det är skräck av typen berg-och-dalbana, inte gapande avgrund. Nog blir det snålt med tid, men jag är i en fas där jag sporras av att ha en ordentlig deadline (det kan ju slå över och bli skrivkramp, men där är jag inte för tillfället), så nu får det bli så. Jag har börjat tröttna på mina oavslutade projekt (det finns fler än bara de två jag nämnde i förra inlägget) som ligger och dammar här i byrålådorna. Nu vill jag bli färdig!

Under de senaste två veckorna har manuset legat och vilat, men jag ville inte släppa det helt. Därför kom jag på en liten skrivövning som jag ägnat mig åt under korta pauser i semesterfirandet: Jag har valt en karaktär ur berättelsen och skrivit runt 500 ord ur dennas perspektiv. Sex stycken hann jag med, för det var ju ändå semester och jag hade som föresats att enbart skriva de gånger jag verkligen hade lust att göra det.

Det visade sig vara en trevlig uppgift. Vid det här laget känner jag karaktärerna så bra att det inte var några problem att få dem att spotta ur sig orden, men i några fall  tycker jag att min bild av dem blev lite mer nyanserad. Särskilt överraskad blev jag över hur lätt det var att skriva om en karaktär som är central i sin frånvaro och som inte har en enda replik i själva manuset. Men det viktigaste var att det var så himla roligt att bara pyssla lite med en manus-relaterad text utan någon press på att skriva "fint". Kanske är detta en övning som även kan hjälpa ett manus som kört fast?

I min version av den här uppgiften brydde jag mig inte så mycket om själva rösten, utan jag fokuserade mer på karaktärens åsikter och bakgrund, som en minibiografi berättad i första person (även om vissa personer snart lämnade det biografiska för att istället ge syrliga utlåtanden om sina medkaraktärer). Dock skulle jag kunna tänka mig att göra om uppgiften med fokus på uttryckssätt, särskilt för karaktärer som inte får lov att yttra sig så mycket i min “riktiga” text. Ibland behöver jag en startsträcka för att hitta rätt i tonfallet och då kan det vara skönt att kunna skriva fritt utan att tänka på om det passar in i manuset, tänker jag.

Men det får vänta till nästa paus i skrivandet. Nu ska jag hälsa på hos ytterligare två karaktärer innan jag är färdig och sedan börjar den nya omskrivningen. Det gäller att skriva medan pennan är varm...