Det här inlägget är allra mest en påminnelse till mig själv. Just nu går skrivandet riktigt bra, men jag vet att det inte alltid kommer vara så och då hoppas jag att jag tänker tillbaka på det jag skriver nu och försöker tillämpa det igen. Här kommer det:
Det viktigaste för att skapa en daglig rutin är att bestämma sig för ett lagom ambitiöst mål.
Jag vet inte hur många gånger jag läst att 1000 ord om dagen är en bra målsättning. Senast jag såg det var igår. Och som jag har försökt. Och som jag har gett upp. För mig är 1000 ord en bra eller mycket bra skrivdag, absolut inte en genomsnittlig.
Men det jag har insett är att ett bra skrivmål inte bör baseras på en förhoppning om perfekta förutsättningar. Mycket bättre är att avgöra lägstanivån – vad kan jag åstadkomma på en dålig (men inte katastrofal) dag? Vad orkar jag skriva de dagar jag helt saknar motivation?
När jag flödesskrev mitt utkast i juni/juli var den siffran 500 ord om dagen. Det lyckades jag uppnå nästan alla dagar, även om kvaliteten skiftade betänkligt beroende på inspirationen. Nu när jag renskriver och fixar till texten har jag sänkt nivån till 300 ord för att jag vill fokusera på kvalitet över kvantitet. Också viktigt: När jag uppnått målet slutar jag för dagen, oavsett om jag känner att det finns mer att ge.
Löjligt lite, eller hur? Med 300 ord om dagen tar det ju evigheter att komma någonstans, även i ett relativt kort barnmanus som det jag skriver på. Och varför inte fortsätta förbi målet om inspirationen är där?
Svaret är att jag vet vad som händer nästföljande dag. Jag vaknar skrivtrött, utan idéer och tycker att jag kan skriva mindre för att jag var så duktig igår. Ytterligare en dag senare säger jag till mig själv att jag kan hoppa över skrivandet helt och ta igen det på helgen. Vilket jag naturligtvis inte gör.
Så istället: En daglig dos på 300. Kanske kommer jag höja den i framtiden när min skrivkondition ökat och om/när jag har en livssituation där jag kan frigöra mer tid till skrivandet, men det är något jag får ta ställning till då. Just nu är det en alldeles lagom daglig uppgift och det är förunderligt hur snabbt 300 futtiga ord läggs på hög och blir en ordentlig textmassa. Och lika förunderligt är hur extremt många klistermärken det går åt under den här processen. Dags att köpa nya.
10 kommentarer:
En daglig dos på 300 ord låter utmärkt tycker jag. Själv försöker jag göra något varje dag men har inget specifikt mål. En dag kan jag skriva nytt, en annan filar jag på början (som jag snart ska skicka in till skolan) och ibland går jag igenom det skrotade manuset för att se vilka miljöer och scener som jag kan recycla.
Håller tummarna för dig och ditt manus.
Jag behöver ett lite mer styrt mål har jag märkt. Annars blir det lätt att jag inte gör något alls, samtidigt som jag har dåligt samvete för att jag inte gör något. Efter mina 300 har jag tagit hand om prestationsångesten och kan fila lite på mitt synopsis eller fundera på någon karaktär om jag har lust. Men om jag liksom du visste att jag hade en kurs på gång och därmed en period med mer struktur, så hade jag nog också valt ditt lite friare sätt. Bra med egen reflektion för att bli redo att ta emot kommentarer från andra tänker jag.
Intressant nog är 300 ord om dagen exakt också vad jag och Liv har bestämt oss för i vårt gemensamma projekt (och det som är så bra med att vara två är ju att det helt magiskt blir 600 ord när man lägger ihop dem...) Vi kommer inte köra på det hela vägen, men det är en bra målsättning. Det där med 1000 ord om dagen känns helt galet, det är verkligen ingenting som jag kan producera varje dag. Möjligen att jag skulle kunna det om jag skrev på heltid, men inte varje dag ens då. Ganska ofta har jag helt enkelt inte 1000 ord i mig.
Så jag tycker 300 låter superbra! Det är något magiskt med att hitta sin egen skrivbalans, hitta det som fungerar för just en själv. För mig är 300 verkligen något som jag klarar vilken skit-dag som helst, och det är underbart, mycket bättre än att överprestera andra dagar. Fram för lagoma, uppnåbara målsättningar!
Haha, då måste det ju vara exakt rätt mängd! Men jag skulle nog ha svårare att få ur mig dem om jag skrev tillsammans med någon annan. Vissa dagar blir det 300 ord jag absolut inte vill dela med någon annan (men bättre det än att inte skriva alls). Hur hanterar ni egentligen alla startsträckor och allmän bråte man ibland måste skriva för att komma igång? Skulle gärna vilja läsa mer om er process när ni kommit lite längre.
Det fina med att skriva tillsammans (åtminstone i vårt fall) är att startsträckan blir minimal eftersom vi får så mycket hjälp av varandra både att komma igång, hålla kvar skrivandet, och inte trilla ur. Dessutom är vi extremt opretentiösa och har inte några som helst problem med att dela med oss av våra dåliga ord till varandra. Kanske skulle det vara mycket svårare om vi skrev skönlitteratur. TADA! Där kom jag plötsligt lite oväntad information :) Vi skriver alltså inte skönlitteratur, utan facklitteratur. Det är mycket, mycket enklare på så otroligt många sätt, som du säkert förstår. Men jag lovar att vi ska berätta mer om det, bara vi kommer igång ordentligt med bloggandet igen.
Det var här ni hörde det först, people! Jag är RÄTT nöjd med att min blogg har förvandlats till en nyhetscentral för det senaste i skrivarvärlden. :D Och så nyfiken jag blir! Ser fram emot att få veta mer – men jag förstår om ni är inne i en intensiv fas och det blir lite si och så med bloggandet ett tag. Det är samma för mig.
Jag kan tänka mig att facklitteratur är lättare att samarbeta kring. Det finns ju mer struktur att utgå ifrån och det är lättare för att lägga fram sakliga argument för om något ska med eller inte. Åtminstone tycker jag att det är så i mitt jobb. När vi skriver forskningsartiklar kan det vara 4-5 personer som är inne och petar i texten och det fungerar, men när det gäller mitt skönlitterära skrivande har jag mycket större kontrollbehov.
Haha, och jag är RÄTT nöjd med att dyka in här och upptäcka att vårt skrivprojekt kallas "det senaste i skrivarvärlden". ;-)
Jag inbillar mig att det (åtminstone efter ett tag) skulle kunna funka på ungefär samma sätt om vi skrev skönlitterärt. Eftersom vi inte testat det kan jag såklart inte veta, men ändå. För mig är inte grejen att vi kan använda sakliga argument för vad som ska vara med eller inte, utan att vi känner tillit till varandra och varandras skrivande. Vi har båda läst riktigt bra texter som den andra har skrivit. Och även om jag skulle få läsa någonting riktigt dåligt som Linda skrivit någonstans i vår text (klyschor, ofullständiga meningar, you name it) så skulle jag ALDRIG tänka: herregud så dåligt, varför samarbetar jag med den här personen som uppenbarligen inte kan skriva?! Jag skulle tänka: hm, undrar varför just det här stället uppenbarligen var så svårt att skriva, vi måste nog prata lite mer om riktningen här. Någonting sånt.
Någon gång måste vi testa att samskriva skönlitterärt också, men det får bli efter det här projektet. :-)
/Liv
Och nej. Jag skulle ALDRIG klara 1000 ord om dagen. Vissa dagar förstås, men absolut inte alla dagar. Och orimliga mål tenderar att få mig att gå i baklås. 300 låter helt perfekt tycker jag. Heja heja heja!
/L
Ja, det allra viktigaste måste så klart vara att samarbeta med rätt person. :)
Tack tack tack! Jag känner att jag kaaaanske skulle kunna klara 1000 ord om dagen om jag hade tid till två skrivpass och kunde ägna dagen åt att småplocka med annat däremellan. Ännu är det långt till en sådan vardag, men jag tänker försöka mig på 500 ord om dagen igen i nästa omskrivning. Det blir lagom ambitiöst för mig.
Skönt att inte vara ensam om denna inställning. :) 1000 ord är ju en sådan där siffra som dyker upp i alla möjliga sammanhang (ofta som ett slackeralternativ till 2000 ord, fattar inte).
Skicka en kommentar