söndag 10 juli 2016

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Efter några juvenila inlägg om Schlemmerfilet och klistermärken är det dags att höja nivån på bloggen och vad passar väl då bättre än en nobelpristagare? Patrick Modiano, författaren bakom Nätternas gräs och Lilla smycket (som jag skrev om här), fick priset 2014. Finkulturellt så det förslår.

Även om jag tycker att det är roligt att det finns ett litterärt pris med så mycket status och glamour som nobelpriset, så kan det vara svårt att läsa de där nobelpristagarna sedan. Pressen att tycka om och förstå är så stor att det omöjliggör en neutral läsning. Eftersom författaren fått det finaste pris som går att få måste ju all eventuell brist på uppskattning betyda att det är mig det är fel på. Kanske är jag för dum och ytlig för att ta till mig denna högre form av litteratur? Dessutom kan det kännas lite pretentiöst. Är inte nobelprisade romaner något man läser för att bevisa sin intellektuella status, snarare än att få ut någon slags njutning av läsandet? I Modianos fall handlar det ju dessutom om en fransman. En fransk kulturman. Det vet vi ju hur poetiskt högtravande den franska litteraturen är. Jag blir trött innan jag ens börjat.

Så kan jag tänka när jag står där och velar i bokhandeln med en volym i handen. Kanske är jag inte ensam om det. Men om den sortens tankar skulle få någon att avhålla sig från att plocka upp Nätternas gräs vore det otroligt synd för denna stackars någon går miste om en riktig pärla.

I Nätternas gräs ser huvudpersonen Jean tillbaka på en händelserik men förbryllande tid i sitt liv. Med hjälp av sina noteringar i en svart anteckningsbok försöker han reda ut vad det egentligen var som hände. I centrum stod den mystiska Dannie, om det nu var så hon hette, hennes bekanta på hotell Unic och den “otäcka historia” som hon var indragen i.

Det skulle kunna vara fröet till en deckare, men Modiano väljer en annan väg. Åtminstone för mig blir gåtans lösning sekundär. Jo, Jean förstår till slut, men då har gåtan förlorat sin mening.

En nattlig bilfärd, alla lyktor släckta, och trots att man pressade pannan mot rutan hittade man inga orienteringspunkter. Och förresten, brydde man sig egentligen om vart man var på väg? Tjugo år senare färdas man samma sträcka på dagen och ser äntligen alla detaljer i omgivningen. Men vad tjänar det till? Det är för sent, det finns ingen kvar längre.

Alla de där minnesfragmenten man bär med sig, frågor som aldrig besvarats. händelser man förstår betydelsen av först i efterhand. Det finns så mycket ouppklarat, men vinner vi något på att klara upp det? Modiano skildrar med exakthet känslan av att återvända efteråt, när byggnaderna står kvar, men människorna gett sig av. Det är poetiskt (och fint översatt av Anna Säflund-Orstadius), men inte tillkrånglat. Vete tusan om inte Modiano seglat upp som en av mina nya favoritförfattare.

4 kommentarer:

Eva Karlsson sa...

Jag har läst väldigt få nobelpristagare. En synd och skam antagligen. Kommer just nu bara på Oe (som jag tyckte var väldigt bra). Kollade på Storytel och såg att Nätternas gräs bara var drygt fyra timmar lång. Den jag lyssnar på nu är sjutton och en halv timme så Modianos är föredömligt kort. I och för sig ska man väl inte gå efter längd när man väljer bok men i alla fall. Den får ligga i min elektroniska bokhylla ett tag. Tack för tips!

Bara hittepå sa...

Jo men titta, där fick jag en nobelpristagare i utbyte. Oe har jag aldrig läst något av, men det borde jag nog göra då. Förresten måste han väl vara den nobelpristagare (kanske till och med författare alla kategorier?) som förekommer oftast i korsord?

MissMagic sa...

Åh vad du inspirerade mig att läsa denna! Ska definitivt skaffa den :)

Bara hittepå sa...

Det var roligt att höra. En riktig höjdarbok är det. :)