lördag 16 juli 2016

Överträffade förväntningar och grusade förhoppningar

Veckans bokbloggsjerka:
Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?
Jag kom genast att tänka på två böcker av den österrikiska författaren Daniel Glattauer, en i varje kategori.

Inbox (1), eller som den heter på tyska, Gut gegen Nordwind (Bra mot nordvind, mer om det nedan), köpte jag på rekommendation av en trevlig tysk bokhandlare. Jag brukar göra så ibland, be om tips utifrån några vaga kriterier (i detta fall tror jag de var “relativt nyskriven”, “tyskspråkig författare” och “inte deckare”) och se vad jag får. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, men duktiga bokhandlare och bibliotekarier besitter ofta en förmåga att överraska med intressanta titlar jag aldrig hade plockat upp på egen hand.

Nu var jag kanske inte helt såld på romanidén “en man och en kvinna som aldrig träffats har en till synes ändlös mejlkonversation”, men ibland ska man ju vidga sina vyer. Och som jag sträckläste! Själva historien är lite smått fånig – jag vet inte ens om jag behöver beskriva den, för visst är det uppenbart vad som händer? Emmi och Leo (som är vuxna, ska sägas) kommer i kontakt av misstag, de börjar mejla varandra och utvecklar en virtuell romans. Över dem hänger den ständiga frågan: Vad händer om de träffas på riktigt? Visst gick det att gissa sig till? Men det var något med dessa två röster… Trots det styrda formatet kändes hela samtalet så livfullt. Det gick inte att sluta läsa.

Så kom uppföljaren ut – Alle sieben Wellen (Var sjunde våg, som inte verkar ha blivit översatt ännu och som kanske inte behöver bli det heller). Jag såg fram emot den! Jag planerade exakt när jag skulle kunna inhandla och läsa den!

Men den föll platt.

Charmen var borta. Kvar var två jobbiga huvudpersoner som jag retade mig på mer och mer. Där första boken var en fantasi blev andra boken verklighet. Allt det där som inte gjorde någonting förut (t.ex. att Emmi var gift) blev plötsligt mycket viktigare när det inte längre bara var på låtsas. Det hade kunnat bli intressant tror jag, men Glattauer klarade inte av tyngden. Det är förresten något jag tycker går igen i andra böcker jag läst av honom också (Darum/Därför om en mördare som vill erkänna men inte blir trodd, och Der Weihnachtshund/Julhunden om en man och en kvinna och en hund i juletid). I Gut gegen Nordwind fick han till det så att tilltalet var precis rätt och jag var beredd att ha överseende med vissa brister i historien. Men utan den rätta glimten i ögat (i pennan?) blir det bara banalt.

Förresten, visst ger Gut gegen Nordwind ett helt annat intryck på svenska, både vad gäller titel och omslag? Den svenska versionen känns mer glad chicklit och den tyska mer psykologisk. Jag skulle förresten gärna vilja bläddra i den svenska översättningen någon gång för att se hur översättaren löste ett visst problem. Emmi och Leo niar nämligen varandra genom i princip hela romanen, på klassiskt tyskt manér. Jag gissar att de duar varandra på svenska, men det gör också att det där ögonblicket när de faktiskt byter från ni till du förlorar sin symbolik. Har någon läst och vet svaret?

14 kommentarer:

  1. intressanta iakttagelser. kan tänka mig att det blev besvärligt i fortsättningsdelen. lättare på distans. och visst är det intressant att se hur översättare löser sina uppgifter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag föredrar det svenska duandet i vardagslivet (hopplöst att hålla reda på vem man är ni och du med när det inte alltid är helt konsekvent), men ur en litterär synvinkel tycker jag mycket om system som det tyska med olika hövlighetsnivåer. Det finns så mycket att arbeta med där, så många subtila sätt att markera avståndstagande eller samhörighet. Säkert klurigt för en översättare att få med alla dessa nyanser på svenska.

      Radera
  2. jag hade gärna velat vara översättare, men jag tror att det är jättesvårt.
    angående japanska böcker så ser de ut precis som vanligt på omslagen, men expediterna sätter på de här neutrala. inte för att en ska slippa skämmas utan mera för den personliga integriteten tror jag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även jag har övervägt översättarbanan. Eller överväger kanske jag borde säga. Det är en pågående tankeprocess.

      Men svårt, jo absolut. Särskilt när det inte bara gäller att översätta ett ord utan som här även en kultur. Tänkte på det när jag läste Gästkatten förresten, att översättaren hade satt in ganska många fotnoter. Till en början tyckte jag de störde läsandet, men nu i efterhand är jag glad att de fanns med. Till exempel var de där tatamimattorna nya för mig, men nu har jag faktiskt stött på ordet på fler ställen.

      Intressant om bokomslagen också.

      Radera
  3. Kollade på Storytel om han fanns där - då kunde jag ju snabbt ha kollat duandet eller niandet - men det fanns ingen Glattauer.
    Det verkar vara så häftigt att kunna läsa på originalspråk sådär som du kan. Är lite avis :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken service! :) Synd att du inte hittade den.

      Jag skrev förresten ett (lite väl upprört) inlägg om att läsa på originalspråk för ett tag sedan om du är intresserad:
      http://barahittepa.blogspot.com/2015/04/att-lasa-pa-utrikiska.html

      Radera
    2. Tack för länken. Intressant inlägg. Eftersom jag inte har lätt för språk blir jag så imponerad när andra kan.
      Apropå att översätta - har du prövat att översätta ett kapitel från någon bok som du tycker om? Jag och en vän diskuterade just det häromveckan. Hon vill översätta en speciellt bok från franska som inte finns i Sverige. Ett bra sätt, kom vi fram till, skulle kunna vara att översätta ett kapitel. Hon skulle då känna hur det kändes, skulle hon mäkta med en hel bok, skulle den bli bra etc. Blev hon nöjd kunde hon ju ha det som bilaga till det förlag hon tänkt uppvakta. Antingen tar man sin favoritbok eller så börjar man med en bok som redan finns översatt - då kan man titta efteråt och se vad som skiljer översättningarna åt. Tror man lär sig massor. Jag har ju bara gjort enkla översättningar från engelska Harlequin-böcker (inga svåra tolkningar precis men en bok tar ändå några månader) och innan man får jobb får man oftast göra en provöversättning av ett kapitel. Du vet säkert allt detta men jag kom liksom i gång och kunde inte sluta :-)

      Radera
    3. Jag visste inte att du har översatt för Harlequin. Har du skrivit om det på bloggen redan? Jag skulle gärna veta mer om dina erfarenheter därifrån. :)

      Strategin att översätta ett kapitel på prov tycker jag låter alldeles utmärkt. Jag har också översatt en del för skojs skull, men aldrig tagit kontakt med förlag. Har inte den rutinen som krävs, känner jag, och för tillfället inte tillräckligt med tid heller, om nu någon skulle nappa. Däremot har jag varit inne och tittat på en del översättarutbildningar och tänkt att det där kanske vore något en dag. Tror att jag skulle älska att gå en sådan utbildning, men om den sedan leder till ett jobb att något så när försörja sig på är så klart en annan fråga.

      Radera
    4. Här skrev jag lite om mina erfarenheter https://riktigare.com/2015/01/26/om-att-oversatta-karleksromaner/
      Det var roligt men dåligt betalt, mer som att få lite fickpengar :-)

      Radera
  4. Har sett en del översättningar av andra böcker när man t ex moderniserat språket och då översatt ni med du. Visst, i vissa fall kanske det fungerar men det fungerar faktiskt inte alltid så bra. T ex Hercule Poirot skulle nog hellre skjuta sig en kula i pannan än att låta en servitör dua honom. Och om handlingen utspelar sig på t ex 1800-talet så funkar det inte riktigt att använda du där heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där har du sannerligen en poäng. Det är klurigt det där, att hitta ett stilläge som framstår som t.ex. artonhundratal, men ändå är lätt att ta till sig för moderna läsare. Liksom du skulle jag nog vara benägen att låta niandet vara kvar, eftersom jag inte tror att det hindrar läsförståelsen, men däremot undvika en del svårtydda gammeldags uttryck och även gamla pluralformer som “vi gingo” etc.

      Radera
  5. Har varit sugen på Inbox (1) väldigt länge och nu blev jag det ännu mer :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul! Tror den skulle passa utmärkt som avslappnad hängmatteläsning så här i sommartider.

      Radera