lördag 2 juli 2016

Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Det är ett halvår sedan jag läste ut Hallonbåtsflyktingen – en smått bisarr historia om finnen Mikko som drömmer om att vara svensk. Drömmer är förresten en underdrift. Han är besatt av Sverige och så fullständigt uppslukad av den svenska nationaliteten att han förvandlar sig själv till svensken Mikael. Alltså förvandlar sig totalt. Han fixar allt, svensk barndom, svenska åsikter, svensk familj. 

Är det roligt? Nja. Eller jo. Eller jag vet inte. Grejen med den här boken är att jag fortfarande, efter sex månader, inte har en aning om vad jag tycker om den. Det är inte helt ointressant att läsa om Sverige från utsidan. Vissa av scenerna fastnar, till exempel när Mikko i smyg bandar svenska turister på semester som studiematerial, så att han kan ersätta en av rösterna och öva sig på att föra ett svenskt samtal. Och Miika Nousiainen ska ha cred för att ha tagit en udda idé och genomfört den från början till slut.

Ändå lade jag Hallonbåtsflyktingen ifrån mig flera gånger under läsningen. Den var inte riktigt så gapskrattsfestlig att jag ville läsa vidare på grund av det. Och inte riktigt så realistisk att jag fångades av karaktärerna och ville följa med dem en bit till.

Så kanske inte så bra då? Fast å andra sidan fick den mig att tänka till en del kring svenskhet och om vi fortfarande lever upp till vårt rykte som naiva men uppriktiga världsförbättrare. Har vi kanske blivit mer cyniska med tiden och är det i så fall bra eller dåligt? Och är inte en bok som får en att fundera vidare nästan per definition en bra bok?

Så ni ser. Jag vet varken ut eller in. (Är det kanske min svenskhet som gör att jag inte kan sätta ner foten?) Någon annan som har läst och kom fram till en mer kraftfull slutsats?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar