F av Daniel Kehlmann

Det var ett tag sedan jag läste ut F, men det kom en flytt i vägen, så det blev inte av att jag skrev om den. Och det var egentligen inte så dumt, för den är nämligen nyss översatt, med svenskt recensionsdatum i förra veckan. Jag som alltid läser svenska titlar med ett års fördröjning eller mer, ligger med andra ord helt rätt i tiden denna gång.

Arthur Friedland och hans tre söner besöker en hypnotisör. Trots Arthurs skepsis lyckas hypnotisören nå fram till honom – kanske genom faktisk hypnos, kanske genom att ge Arthur en ursäkt för att göra det han länge tänkt på – och Arthur ger sig av, hux flux, för att förverkliga sitt författarskap.

Han efterlämnar tre vilsna söner som växer upp faderslösa. Vi möter dem igen i vuxen ålder: Prästen Martin som inte tror på Gud, finansmannen Eric som svindlat bort stora summor och lever i ständig skräck för att bli påkommen och Erics tvillingbror, konstnären Iwan, som… Ja även Iwan lever i en lögn, men exakt vilken uppdagas så sent att jag inte vill avslöja den här.

F är på många sätt en sammanfattning av Kehlmanns hela produktion, med teman som känns igen: Vad är konst? Vad innebär det att leva “på riktigt”? Men de tunga ämnena till trots, är Kehlmann lika lättläst som alltid. Det finns ett ständigt närvarande humoristiskt stråk, som dock aldrig tillåts slå över i det farsartade. Humor med ett underliggande budskap, kanske den bästa sorten?

Särskilt relevant är F för alla oss med författardrömmar. Hur mycket ska, eller kanske snarare hur mycket FÅR man ta sitt skrivande på allvar? Att överge hem och familj som Arthur gör är naturligtvis att gå för långt, men är det kanske så att de flesta av oss inte går långt nog?

Karaktärerna i F har jag inte funderat på så mycket efteråt, men själva grundtonen i berättelsen, Arthurs strävan efter äkthet och sönernas brist på densamma, den dröjer sig fortfarande kvar.

Tidigare inlägg om Kehlmann här, här och här.