lördag 7 februari 2015

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.

Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.

Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.

En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar