En kompis till mig lånade nyligen Louis Armstrongs självbiografi som jag skrev om i januari. I utbyte fick jag låna en självbiografi av en annan jazzmusiker, nämligen klarinettisten Artie Shaw. Än så länge har jag bara hunnit med förordet, men redan där finns det saker jag vill citera på nästan varje sida. Temat är nämligen hur ohyggligt långsamt det går att skriva en bok.
This time, however, out of sheer stubbornness, and finally real fury at my own dumb self, I persisted long enough to squeeze out a couple of paragraphs that didn’t altogether nauseate me. [. . .]
O.K. Know how long that took? Just two measly paragraphs? Less than half a page?
Would you guess three months? Seems excessive, right? Yes, well, the truth is it took me over six months. Honestly, I swear to you.
Igenkänning, eller?! Men Shaw hade kanske lite mer tur än resten av oss, för tack vare sin kändisstatus fick han gå på fancy tillställningar där han träffade en massa andra kändisar, däribland nobelpristagaren Sinclair Lewis. Efter att Shaw beklagat sig för honom, skrev Lewis ett brev med följande råd:
“First: Be sure you’ll never finish it.
“Second: Be sure that if you ever do, no one will ever publish it.
“And third: Be sure that if by some wild freak of chance both the above do happen, no one will ever read it.
Och det verkar ju ha funkat för Shaw, för här sitter jag med hans bok i handen.
Dagens skrivmusik: Special Delivery Stomp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar