söndag 15 februari 2015

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Swooosh sade det, och så hade jag klämt ytterligare 813 sidor svensk tonårsmagi. Som vanligt är jag lite sent ute p.g.a. svårigheten att beställa svenska böcker hem till mig, men nu lyckades jag ju faktiskt tajma läsandet rätt väl ändå, eftersom filmatiseringen av första boken om Engelsfors har premiär i veckan som kommer.

Redan i ettan tyckte jag bäst om Minoo av samtliga häxor (nörden, så klart jag gillar henne). Tur för mig, för här får hon ännu mer utrymme när hon tvingas välja mellan de Utvalda och Rådets alternativa cirkel, som kanske har större chans att rädda världen. I övrigt är sig det mesta likt, och det menar jag som en stor komplimang, för det är inte alla förunnat att hålla tempot uppe genom tre tegelstenar.

Som jag skrev tidigare om del två, Eld, var jag mycket skeptiskt inställd till uttalade ungdomsböcker under min uppväxt. Jag har funderat mycket på varför det var så och jag tror det har att göra med brist på igenkänning. Mina tonår såg helt enkelt inte ut som tonåren jag läste om och det blev på något sätt ett underkännande av mina egna upplevelser. Om en person som påminde om mig (pluggis som inte gick på fester) förekom någonstans var det antingen som dryg besserwisser eller som tjejen som behöver lära sig att slappna av.

Men kanske har detta ändrat sig på senare år? Det jag gillar med Engelsfors-trilogin är att alla häxorna (förutom Elias och Rebecka som försvann redan i bok ett) får ta plats med samma självklarhet. Linnéa med sitt svarta smink och trasiga bakgrund är lika viktig som mobbade Anna-Karin som är lika viktig som självömkande hästtjejen Ida som är lika viktig som… Även om Minoo får en speciell roll, är det inte hon som är hjälten och de andra bifigurer. Och framför allt: Visst förändrar sig karaktärerna under trilogins lopp, men de fortsätter ändå att vara sig själva.

Jag tror att tonårsversionen av mig hade gillat Engelsfors.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar