onsdag 26 februari 2014

L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat

Den här recensionen ska tas med en nypa salt eftersom mina franskkunskaper är sådär. De fina nyanserna har säkerligen gått mig förbi. Men hur ska man lära sig ett språk om man aldrig övar?

Det första jag inser när jag läser L'enfant Océan (hittar ingen svensk översättning, men den heter The Pull of the Ocean på engelska) är att jag helt saknar sagoallmänbildning. Handlingen är nämligen baserad på Tummeliten och jag känner inte igen någonting. Ja, förutom den diminutiva storleken på bokens huvudperson, Yann Doutreleau, då.

Yann väcker sina sex storebröder (tre tvillingpar) mitt i natten och berättar att de måste fly från sitt hem och sina föräldrar. Bröderna litar genast på honom, för Yann har närmast övernaturliga förmågor och är mycket äldre och klokare än sina tio år. Tillsammans flyr de sju västerut genom Frankrike, mot havet.

Mourlevat använder ett intressant berättargrepp där han låter varje kapitel berättas av olika karaktärer. Vi får lyssna till bröderna, föräldrarna och diverse människor som kommer i deras väg: socialarbetare, författare, bagare, studenter, poliser… Det skulle kunna bli krystat, men jag tycker att det fungerar. Ur en språkpedagogisk synvinkel (för att använda ett fint uttryck) är de många berättarrösterna också en fördel, eftersom man övas att känna igen nyanser hos olika ord och uttryck, vad som är formellt, vad som är barnsligt, och så vidare.

L'enfant Océan är inte en bok jag kommer att bära med mig länge, men den är snabbläst och medryckande. En svensk översättning vore inte alls ovälkommen.

Och för den som vill damma av skolfranskan är den faktiskt perfekt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar