Men gränsdragningarna rör inte bara geografiska områden. Ett annat centralt tema är relationen mellan Askar och Misra, kvinnan som hittade honom som nästan nyfödd och som tog sig an honom. Han är somalier, hon är etiopier. De lever så tätt knutna till varandra att det inte finns några gränser alls mellan dem. Tills det oundvikliga förstås händer och Askar växer upp. När de möts igen senare i livet är det nästan som främlingar.
Maps är en rik bok, och jag känner medan jag läser att jag säkert missar många ledtrådar, men det gör inte så mycket. Jag tänker att det är en bok som kan läsas på väldigt många sätt och där de olika komponenterna får sin tyngd utifrån läsarens egna erfarenheter.
Det är också en långsam bok, komplex och ibland kanske lite väl tungrodd. Jag kände att jag hade behövt föra anteckningar under läsningens gång för att kunna analysera texten fullt ut. Vad betyder drömsekvenserna? Och vad är vitsen med att växlande använda perspektiven första, andra OCH tredje person, när Askar är huvudperson i samtliga kapitel? Andra person kunde jag förstå - det ger en slags profetisk tyngd åt texten, som att Askar är utvald till något särskilt. Men första och tredje? Här fattade jag faktiskt inte alls, och jag ville heller inte förlora styrfarten genom att lägga tid på att fundera över det.
Detta blev en värdig avslutning på läsutmaningen, även om jag nog inte kommer rusa ut och köpa andra delen i trilogin rakt av. Däremot har jag med intresse läst andras recensioner av boken, eftersom det är just den sortens bok som vinner på att studeras ur olika vinklar. Så smått börjar jag till exempel förstå hur det där med perspektiven hänger ihop med bokens slut. Sammanfattningsvis uppskattade jag Maps (och jag kan förstå varför Farah är en författare som har nämnts i samband med Nobelpriset), men det var vad jag skulle vilja kalla en läsupplevelse med fördröjd effekt, som liksom fick mogna fram för att komma till sin rätt.
2 kommentarer:
Vad ledsamt att Askar och Misra kommer att bete sig som nästan främlingar, samtidigt är det sådant som lämnar avtryck hos läsaren. Låter över huvud taget som en bok som berör.
Hur ser du på din läsutmaning så här efteråt? Vad gav mest? Upptäckte du något nytt hos dig själv? Vill du genast sätta igång med en ny utmaning?
När du skrev om växlande perspektiv kom jag att tänka på Bara Alice av Maggie O'Farrell. Det var många år sedan jag läste den (blev sugen på att läsa om, undrar vad jag skulle tycka nu) där huvudpersonen - i ett kaotiskt skede i sitt liv - ibland är jag, ibland hon, och det är rörigt men det bli så starkt, när hon försöker utröna vem, vad, varför. Jag antar att det måste till en skicklig författare för att klara det.
Eva, du är en sådan föredömlig läsare - det är ju precis ett sådant inlägg jag filar på just nu. I korta drag kan jag säga att det hela har varit fantastiskt bra. :) Ska bara hitta en ledig halvtimme någonstans, så kommer det snart mer om detta.
Bara Alice har jag inte läst. Jag noterar! :) Det verkar på din beskrivning som att det perspektivbytena användes för att ge en känslomässig effekt? I Maps tyckte jag tvärtom att det blev distanserande - en gåta att fundera över mer än ett känslotillstånd att upplevas. Och det gäller nog generellt för Farahs lite omständliga stil tycker jag. Det blir liksom för många ord för att kunna processas i en enda sittning (vissa delar var dock känslomässigt starka - särskilt inledningen - men överlag kändes det inte som att Farah var ute efter att maximera just den aspekten).
Skicka en kommentar