tisdag 11 juli 2017

Mitt i mitten

Så här mitt i sommaren har jag gått vilse mitt i ett mittenkapitel. Ni känner kanske till typen? Den där sortens kapitel där berättelsen lägger sig och sover en stund?

Just nu känns det här kapitlet mest som en gestaltad punktlista med viktig information. Drivet är borta. Tänk en biljakt där alla inblandande helt sonika bestämmer sig för att svänga in på en rastplats, sträcka på benen, gå på toaletten, köpa en sunkig varmkorv. Typ så är det.

Men jag har redigerat värre smörja än så här. Imorgon blir det nya tag!

14 kommentarer:

Helena sa...

Ja, heja dig! Stor igenkänning och som du säger så släpper det ju alltid och målet med råmanus är väl främst att ha nåt att redigera/arbeta vidare utifrån sedan...

Jag körde också fast i mitten i mitt senaste manus och hoppade då över till att skriva slutet istället och skrev mitten sist. Tyckte det var superbra för då blev det så mycket tydligare, enklare men framförallt mer motiverat att skriva de där mittenkapitlen.

Bara hittepå sa...

Tack! Det framkom inte så bra av inlägget, men det här kapitlet har redan skrivits om både en och två gånger. Fast det haltar ändå.

Men det är bara att fortsätta redigera. Ibland känns det som att jag flyttar runt meningar och stycken i all oändlighet, men i slutändan brukar det ändå falla på plats. För mig är det ofta inte själva scenerna det är fel på (får jag påminna mig), utan övergångarna mellan dem. Att det staplas istället för att det blir en naturlig följd av händelser.

Nu på morgonen fick jag ett mindre genombrott i varje fall, när jag provade att avsluta kapitlet tidigare än förut, mitt i den lilla spänning som jag ändå lyckades bygga upp, och flytta upplösningen till följande kapitel. Tror jag är något på spåren.

Eva sa...

Ha ha, underbart skrivet. Jag sitter här och ler (i stället för att skriva mig fram till mitten). De inblandade i en biljakt kör in på en rastplats ... som sagt underbart. Fast på en filminspelning händer det ju faktiskt att boven och offret tar en gemensam fika för att sedan sätta igång igen. I morgon när dina karaktärer har fikat klart kan du fortsätta :-)

Helena sa...

Aha, låter lovande! Supersvåra avvägningar det där men tror som du att man får känna sig fram...

Bara hittepå sa...

Precis, bara att prova och se hur det blir. Antar att erfarenheten gör en bättre på att se hur ändringarna blir redan innan de är genomförda, men själv är jag inte helt där ännu. Jag behöver se den nya texten för att kunna ta ställning.

Bara hittepå sa...

Nu när jag tänker efter är det inte så konstigt om mina karaktärer fikastrejkar. Jag menar här sitter jag med en trevlig kopp te medan de får slita. Faktiskt är det inte mer än rätt att de ska få ta det lugnt en stund. Kanske borde jag skriva in fler kanelbullar i mitt manus också när jag ändå är igång. :)

Anonym sa...

Kom att tänka på biljakten i första Bourne-filmen mitt i centrala Paris. Det hade vart något om Bourne klivit ur bilen och sagt att det var dags för paus. ;)
Jag känner igen det där. När det blir lite sömnigt och segt. Vila i text behövs ju också, men en får ju inte somna till samtidigt.

Bara hittepå sa...

Jo, det har du verkligen rätt i, att vilan behövs den också. Över huvud taget tycker jag att ett lagom varierat tempo kan vara svårt att få till, särskilt eftersom texten läses i en helt annan hastighet än den skrivs. Min vanligaste kommentar när jag läser igenom ett stycke text jag skrivit några veckor tidigare är “går det inte lite väl fort?”. Dock tvivlar jag på att det kommer att bli min reaktion när jag återvänder till just det här kapitlet (även om jag tror jag börjar får styr på det ny — har gjort om strukturen ganska radikalt).

Annika sa...

Vilken fin liknelse! Det vore ju också rätt coolt om alla gick och tog en korv, ungefär som när soldaterna enligt sägnen under ww1 (eller ww2...?) tog paus i striderna över juldagen och firade lite i respektive skyttegrav.
Tror på att läsaren stundvis behöver vila lite bland orden, så kanske är mittenkapitlets lugn av godo också...?

Bara hittepå sa...

Jo visst behövs de lugna delarna också, men det är skillnad på lugn och lugn tycker jag.

I mitt fall blev det rastplats helt omotiverat. Jag hade inte planerat den, den passade inte in, den tillförde ingenting nytt perspektiv. Framför allt blev det liksom tråkigt och rörigt samtidigt. Typ karaktär A står i kö till toaletten, nu över till B som står i kö till korvkiosken, nu över till C som letar efter en soptunna.

I en skildring av första världskriget tror jag däremot att just julfreden som du nämner skulle kunna bli en av de absolut starkaste scenerna. Det blir en sådan kontrast mellan kriget som maskin och de enskilda människorna som var inblandade.

Nu har jag i varje fall skrivit om mitt rastplatskapitel. Jag strök en hel del och flyttade en del korta replikskiften till andra kapitel. Tycker det flyter på mycket bättre, vilket är viktigt för drygt ett kapitel senare kommer nämligen en scen som ska vara lugn på riktigt, och då vill jag inte förstöra effekten genom att dra ner tempot i förtid.

Elin Säfström sa...

Haha, fantastiskt roligt! Sunkig varmkorv! Men, oj, jag har skrivit så mycket trött under mitt skrivliv. Tur att man faktiskt inte måste acceptera det man en gång producerat, utan hela tiden får chansen att skriva om. Ja, om boken inte gått till tryck dårå ...:|

Bara hittepå sa...

Nej, så är det ju. Särskilt nu i dessa datoriserade tider är det ju otroligt lätt att putsa och fixa fram och tillbaka tills man är nöjd. Fattar nästan inte hur folk orkade peta i sina texter när de skrev allt för hand. De måste ju haft konstant kramp i hela armen?

Marie: Mitt skrivliv sa...

Bra beskrivning! Och jag känner igen mig. Det är nästan så man chockar sig själv med händelselösheten. Älskar att det går att redigera det mesta - och stryka. Jag stryker mycket.
Hoppas du fått någon styrsel på rastplatsen och varmkorven, så att säga ;)

Bara hittepå sa...

Stryka och möblera om är det som gäller för mig. Min text segar ofta ner sig när den är för fragmenterad har jag märkt. Vissa samtal (eller sinnesstämningar osv) drar ut över flera kapitel när jag egentligen skulle kunna beskriva dem i detalj en enda gång. Dvs om Ada ska säga tre saker till Beda så kan hon säga dem i en scen, istället för att behöva ringa henne tre gånger. Rastplatskapitlet blev mycket bättre när jag klippte ut bitar av det och flyttade till andra ställen.