Inte av mitt manus utan av en artikel vi hade skrivit på jobbet och skickat in till en vetenskaplig tidskrift. Om det är någon grupp av människor som blir refuserade ännu oftare än alla med författardrömmar, så måste det vara forskare. Det är så vanligt att jag inte ens är särskilt upprörd. Småsur, jo, men inte mer än att jag kunde göra några småändringar och skicka den någon annanstans. Luttrad var ordet.
Det är bara att hoppas att denna karaktärsdanande upplevelse hjälper mig när jag så småningom börjar skicka in till förlag.
12 kommentarer:
Men vad surt att behöva kämpa mot sånt inte bara när det gäller hobbyn utan på jobbet också dessutom. Håller tummarna för att ni hittar rätt och får er publicering ändå framöver!
Tack ska du ha. :) Jo, det är lite segt ibland, men samtidigt ganska nyttigt tror jag. Och förhoppningsvis kan jag ju då ta med en del lärdomar till mitt skönlitterära skrivande. Till exempel har jag märkt att jag hanterar besvikelsen otroligt mycket bättre när jag redan har en plan för vad som ska hända efter refuseringen. För varje artikel jag skickar in har jag redan gjort upp en lista för vilka tidskrifter jag vill skicka den till och i vilken ordning, så att det bara är att gå vidare vid ett nej utan att tänka så mycket. Det fungerar ju lite annorlunda för skönlitterära manus (att man kan skicka till flera förlag samtidigt till exempel), men något slags plan får jag nog se till att utarbeta där också när tiden nalkas.
Alla refuseringar är bara steg på vägen mot ett (eller flera) ja!
Jobbigt, men nyttigt kanske? Övning ger färdighet? Jag tänker att du eventuellt inte är lika personligt investerad i en forskningsartikel som i ditt manus. Refuseringarna kommer dessvärre alltid att stå som spön i backen, men man behöver ju egentligen bara det där enda, glimmande svaret ...
Trist med refuseringar på jobbet också! Intressant det du skriver om att du hanterar besvikelsen bättre när du redan har en plan för vad som ska hända efter refuseringen. Jag ska tänka på det för egen del.
Jag tror att det både kan bli lättare och svårare att ta en refusering om man så att säga har tränat på det i förväg. Beror lite på hur man hanterade de föregående refuseringarna. Vem som är avsändare spelar också roll, plus hur mycket hopp man har vågat satsa.
Men ont gör det, mer eller mindre.
Refuserings om refusering kan en tycka, men att skriva för jobbet och få nej, inbillar jag mig ändå inte är samma sak. Tror nog du fixar manusrefuseringar om det blir sådana framöver också. :)
Ja, det är ju så man gärna vill tänka, även om det inte är så lätt alla gånger. Bra då med ett kort, kärnfullt motto att återvända till. :)
Nej, en forskningsartikel känns ju inte som att blotta sin själ på riktigt samma sätt. :) Samtidigt tar det ofta 1-2 år eller mer att få ihop en artikel, så det är oundvikligt att inte fästa sig vid den i någon grad. Jag tror att det där med hur personligt involverad man blir också har något att göra med att forskningen, även i de fall den till stor del utförs av en enskild person, stöts och blöts med andra redan från idéstadiet. Nu vet jag inte exakt hur mycket av det jag vill överföra till mitt skönlitterära skrivande, men jag kan ändå se att till exempel den där lektörsläsningen hjälpte mig att ta ett steg tillbaka och släppa taget en aning. Jag tycker egentligen om att hålla skrivandet för mig själv, men kanske att jag ska försöka få mer respons på mina texter framöver - inte bara för att förbättra dem, men också för att själv lösgöra mig från dem. Tycker du att det varit skillnad mellan när du skrev på egen hand och nu när du har ett förlag i ryggen?
Ja, det har du rätt i. När man redan gått igenom en viss upplevelse många gånger kan det antingen vara en hjälp eller en belastning, om man halkar in i samma känslospår som förut och river upp det igen. Kanske särskilt om man fortfarande är i stadiet att det bara blivit refuseringar och inget ja. Det är ju en fördel inom forskningen, att om man bara fortsätter skicka in så blir det nästan alltid publicerat ändå, även om det inte är i den tidskriften man kanske aldrig helst hade sett.
Och jo, det är klart att det gör ont att få nej, oavsett förberedelser. Det är väl lite därför jag funderar i de här banorna just nu - för att jag mentalt börjar förbereda mig på att skicka till förlag (även om manuset har en bit kvar fortfarande) och jag börjar känna att det är allvar.
Nej, visst finns det vissa avgörande skillnader, men jag är inte helt klar över varför det är så. På många sätt är ju faktiskt insatserna högre på jobbet. En romanrefusering går ju i de flesta fall ändå bara ut över den egna självbilden, medan en dåligt tajmad refuserad artikel kan betyda missade forskningsanslag som i sin tur betyder att man själv eller någon man arbetar med inte längre har ett jobb.
Gode gud, ja och åter ja!! Jättestor skillnad. Nu skriver jag med grundinställningen att manuset kommer att flyta omkring en del, i stället för att vara petnoga med allting så att eländet blir som ett enda stort korthus.
Korthus! Jamen precis så är det ju. Så himla bra sätt att uttrycka det på.
Skicka en kommentar