Sade jag att den är fantastisk? Det är den sortens roman som lyckas med det kanske svåraste som finns - att skapa fiktiva karaktärer som känns lika verkliga som du och jag. Romanens berättare, Suleiman, är nio år (eller rättare sagt är han vuxen och ser tillbaka på sin barndom, men perspektivet känns 95% barn med några vuxna reflektioner här och där) och bor med sina föräldrar i Tripoli. Pappan är med i motståndsrörelsen mot Gaddafi och ofta frånvarande. Mamman har inte återhämtat sig efter sitt livs trauma, att bli bortgift mot sin vilja vid 14 års ålder, och dövar sina känslor med alkohol. I mitten finns Suleiman, som aldrig riktigt blir sedd och som försöker förstå en värld där telefoner avlyssnas och människor kan “vanish like a grain of salt in water”. En pojke som är både modig och feg, så där som vi alla är.
Även föräldrarna har styrkor och svagheter på ett ytterst mänskligt sätt. Pappan försakar sin familj, men han gör det för att han tror på en annan framtid för Libyen. Samtidigt är han ingen hjälte, kanske till och med en svikare när det kommer till kritan. Mamman är ibland ingen bra mamma, men det är ändå hon som står upp för Suleiman. Och är det förresten så konstigt att hon är bitter, när hon aldrig fått styra över sitt eget liv? När hennes man sätter kampen framför familjen utan att hon själv tillfrågas?
I Gaddafis Libyen finns inga lätta val, ingen rätt väg att följa. Vi är nog många som gärna vill föreställa oss att vi skulle tillhöra de modiga, de som gör motstånd, men Matar visar så väl hur goda föresatser mals ner. En granne försvinner, på gatan utanför huset står en övervakningsbil parkerad. Att stå upp för friheten är inte ett enskilt hjältedåd, utan att se sitt liv begränsas dag efter dag tills inget återstår.
Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt är detta en så vacker roman. Jag måste erkänna att jag blir lite tårögd bara av att skriva om den här. Matar lyckas också knyta ihop sin berättelse på ett vis som känns både trovärdigt och faktiskt lite hoppfullt.
En rekommendation utan förbehåll med andra ord.
5 kommentarer:
Låter som en av de mer tillgängliga böckerna i din läsutmaning, har lagt till den i bokhyllan i storytel, ska bara komma över den där spärren jag har om att lyssna på engelska :)
Av någon anledning har man någon typ av koll på Libyen parallellt med sin egen barndom (visst fick Dabrowski honom att hoppa efter intervjun....?) och jag känner att det kanske hjälper till för att få den här boken att kännas som något man skulle vilja läsa.
Alltså Gaddafi, hon fick Gaddafi att hoppa tror jag...
Jag tyckte mycket om uppläsningen av Khalid Abdalla (antar att du har tillgång till samma). Mitt enda klagomål är att de hade rensat lite dåligt på vissa ställen - detta får väl ses som ljudbokens motsvarighet till stavfel. Men bra, ganska dramatisk läsning som passade ihop med en nioårings perspektiv.
Själv får jag erkänna att jag har haft ganska dålig koll på Libyen. Gaddafi kände jag till så klart (om än bara som "ond diktator" utan särskilt många detaljer), men däremot inte särskilt mycket om landets tidigare historia, till exempel att det var ockuperat av Italien. För mig hjälper det otroligt mycket att ha ett mer personligt förhållande genom t ex en roman för att den sortens information ska fastna.
Puh! Låter så himla tungt. Du vet ju hur jag skriver själv och det är också sådant jag föredrar att läsa: lättsamt, lättsmält och feelgoodigt. För världen, ni vet ... Den är så förbannat hemsk. Precis som den här boken verkar vara. Kanske att jag tar mod och ork till mig någon gång och läser denna, och då är det oavkortat din förtjänst.
Jo, den är rätt tung, fast samtidigt så vackert skriven att läsandet aldrig kändes som en plikt. Men var bok har sin tid. För mig passade den väldigt bra att läsa just nu, men jag har också perioder när jag bara vill läsa mysig verklighetsflykt för annars orkar jag inte.
Skicka en kommentar