tisdag 28 februari 2017

Utlåtandet

Ja, så kom det då, mejlet från lektören. Som mental förberedelse hade jag gjort en egen liten lista på saker som jag trodde jag skulle behöva jobba mer med. Jag hade… noll rätt. På riktigt. Om jag tvivlade på att detta var rätt tillfälle att få synpunkter på texten kan jag med andra ord sluta med det nu.

Så vad fick jag för kommentarer? Överlag skulle jag säga att de var överraskande positiva, vilket så klart känns otroligt uppmuntrande. Språket och miljöerna fick bra betyg, och det verkar som att slutet funkar vilket är en alldeles speciell lättnad eftersom det är den delen av manuset som fått minst uppmärksamhet så långt.

Sedan finns det självfallet även åtskilliga punkter jag behöver jobba mer med, men faktiskt kändes inte heller de kritiska kommentarerna så farliga. Jag har ju liksom aldrig inbillat mig att det här är den slutgiltiga versionen av manuset, utan tvärtom skickade jag in det innan det kändes helt färdigt för att få hjälp inför nästa omarbetning. De kommentarer jag fick speglar just det — mycket handlade om att fördjupa en av karaktärerna och göra berättelsen mer psykologiskt intressant. Dessutom kommer jag följa rådet jag fick att rumstera om lite i inledningen (jag kommer nog välja en något annorlunda lösning än den som lektören föreslog, men grundprincipen är densamma) och göra ett par av vändpunkterna tydligare. Det låter som helt självklara saker för mig nu, men jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad som fattades förut.

Sammantaget känns det som att jag just klarat av bana ett — att få ihop en text med början, mittparti och slut — och nu är jag redo för bana två. Det kommer självklart bli mycket jobb och jag kommer säkert bli less och frustrerad så småningom (det hör ju liksom till), men just nu känns det enbart roligt. När jag läste lektörens kommentarer kunde jag se en potential i mitt manus som jag själv inte lagt märke till, eftersom jag varit så upptagen med skrivrutinen och ordräknandet och så vidare. Jag vet så klart inte om jag klarar av att uppfylla den potentialen, och hur långt det i så fall räcker, men den finns där och den ger mig något att sträva emot.

Nästa måndag börjar jag skriva igen. Innan dess ska jag skriva ut hela manuset och gå igenom det med mina kära överstrykningspennor för att markera alla ställen som ska utvecklas i nästa version. Och så tänker jag ägna några minuter åt att bara beundra pappershögen och tänka att allt det där, det kom faktiskt ut ur min hjärna.

20 kommentarer:

Annika sa...

Det är bara att gratulera till en lyckad lektörsläsning :) Låter som om du fick ett väldigt genomarbetat svar, så där så att det leder fram till något bättre. Överväger att skicka in mitt nya manus till lektör, har provat en gång tidigare och var mycket nöjd, men tänker att jag borde byta den här gången för att vidga vyerna lite. Är din någon du skulle rekommendera? (Känn inget tvång att skriva ut vem det var, jag tyckte det var väldigt jobbigt först av någon anledning)
Än en gång: grattis till utlåtandet, ett väldigt inspirerande inlägg att läsa :)

Elin Säfström sa...

Men vad otroligt roligt att höra! Fantastiskt att det känns bra. Du är på så rätt väg! D.v.s. du tar till dig konstruktiv kritik utan att bli ledsen och håglös. Superbra!

Bara hittepå sa...

Tack! :) Ja, det var väldigt konstruktiva kommentarer som gav mig en hel del nytt att fundera kring. En bra blandning mellan mer abstrakta resonemang och konkreta punkter att fokusera på. Lektören jag anlitade var Jenny Bäfving och jag var nöjd med allt - själva utlåtandet förstås, men också det praktiska runt omkring.

Bara hittepå sa...

Jag är själv överraskad att jag känner mig så här icke-knäckt. :) Det hjälper så klart att jag verkligen håller med om vad som behöver förbättras. Det var väl en period på ungefär fem minuter när jag ville ringa upp lektören och förklara hur jag EGENTLIGEN menade (kanske i synnerhet en bifigur som hon läste som “oberörd” medan jag mer var ute efter “lamslagen” - kanske inte min bästa gestaltning där, haha) men sedan insåg jag att hon hade rätt på alla punkter. Det låter kanske flummigt, men jag fick verkligen en vision av vad det här manuset skulle kunna vara om jag bara lyckas omvandla alla nya tankar till text. Tack för all uppmuntran. :)

Skriviver sa...

Å vad roligt! Jag skulle vilja säga "vad var det jag sade" (angående att lektören inte hade så mycket att klaga på), men jag tror egentligen aldrig att jag sade till dig att jag misstänkte att du skulle bli väldigt positivt överraskad :) Dessutom kunde jag ju faktiskt inte veta det, bara misstänka! Jättekul hur som helst att det känns så bra. Visst är det fantastiskt det där att känna att man ser manusets potential - jag tycker inte alls att det är flummigt. Min erfarenhet är nog att det ofta blir så när man får riktigt välgjord respons på en text. De flesta manus har ju verkligen en specifik, unik potential, och lektörens (eller responsgivaren/testläsarens) uppgift är egentligen i första hand just den: att försöka se potentialen och förmedla den till författaren. Härligt att Jenny Bäfving lyckades med det. Jag har hört mycket bra saker om henne från andra också, hon verkar vara rätt så pålitlig.

Lycka till med redigerandet! Ska som vanligt bli superkul att höra hur det utvecklar sig med texten :)

Helena sa...

Häftigt! Nu blev jag ännu mer sugen på att prova en lektör själv samtidigt som det känns så konstigt att släppa in någon annan så djupt in i den här för mig så gott som helt ensamma processen...

Annika sa...

Haha, jag anlitade också Jenny och tyckte att det var toppen! Inget krångel och mycket matnyttigt!

Bara hittepå sa...

Jaså det misstänkte du? :) Jag hade som sagt väldigt dålig uppfattning om vad som var bra och mindre bra. Eller jo, jag tyckte själv att språket flöt på rätt bra på slutet, så det är ju skönt att min egen känsla av vad som funkar är hyfsat kalibrerad åtminstone på det området.

Och du har helt rätt att den som ger respons gärna ska vara en hjälp att rota fram den potential som finns därinne någonstans. Men det är samtidigt en konst att kunna göra det. Jag tyckte faktiskt att det var intressant att läsa utlåtandet från den synvinkeln också - om jag hade varit testläsare till min egen text, är detta vad jag hade kommit fram till eller hade jag fastnat mer på ytan? Vi har ju en liknande situation inom forskningen där vi ofta kommenterar varandras manuskript både innan de skickas in till en tidskrift och som en del av peer review-processen. Där tycker jag att jag med åren blivit otroligt mycket bättre på att ge meningsfull feedback, så det går ju att lära sig, men det kräver övning. När det gäller det skönlitterära tycker jag själv att jag har en bit kvar tills jag är en riktigt bra testläsare, men detta hjälpte kanske en bit på vägen även där.

Bara hittepå sa...

Jag har läst rådet att lektören ska ses som det sista steget innan manuset skickas till förlag, men för mig tror jag det var ett bra beslut att få texten lektorsläst redan nu, medan jag har energi kvar att åtgärda alla dess brister. Dessutom är jag i en lite speciell situation med flytt osv som kommer ske under sommaren, så jag ville utnyttja tiden så effektivt som möjligt och det skulle vara svårt att begära att en obetald testläsare skulle bli klar med sitt utlåtande på bara en vecka och då fick det bli så här.

Jag är själv en mycket privat människa och har svårt att släppa texter ifrån mig i ett tidigt skede, så jag förstår absolut hur du känner. Samtidigt är ju fördelen med en professionell lektör att den är just professionell. Det är lite samma som att diskutera någon privat åkomma med sin doktor, om du förstår hur jag menar. De är så vana vid situationen att det blir lättare att slappna av och fokusera på sakfrågorna. Jag hade haft mycket svårare att släppa iväg manuset till någon i min omedelbara närhet faktiskt. :)

Bara hittepå sa...

Så roligt att du också hade en positiv erfarenhet av att arbeta med henne. Men tyvärr inget nytt lektörstips för dig då. :) Jag kan förstå tanken med att anlita en ny lektör för att få ett annat perspektiv på ditt skrivande. Om du förresten behöver en testläsare i ett senare skede så står jag med min ringa erfarenhet gärna till förfogande (om jag inte sagt det redan). :)

Eva Karlsson sa...

Vad härligt att läsa. Grattis!
Ja, det brukar ju sägas att man ska lämna till lektören som ett sista steg. Men jag gjorde både och med mitt Tuva-manus. Först i ett tidigt skede när jag bland annat visste att jag behövde ta bort några karaktärer men inte visste vilka etc och fick då ovärderlig hjälp för att sparkas igång igen. När jag trodde mig vara klar anlitade jag ännu en lektör, efter att jag hade haft testläsare, och fick då ytterligare hjälp.
Den skrivarkurs jag går nu motsvarar den första hjälpen jag hade. Jag får synpunkter på innehållet men hoppas att jag i vår när de har läst slutet ska kunna hjälpa mig med strukturen också.

Bara hittepå sa...

Din skrivkurs verkar toppen. Det var lite så jag tänkte också att om jag hade haft tillgång till en skrivkurs hade jag gärna diskuterat min text där, men nu blev det den här lösningen istället och det blev ju bra det också.

Intressant att du visste att du ville göra dig av med några karaktärer men inte visste vilka. Det låter som ett perfekt tillfälle att ta hjälp utifrån. Tyckte lektören också att du behövde stryka några och höll du i så fall med om vilka? Eller fick du helt andra kommentarer?

Eva Karlsson sa...

Lektören påpekade det jag misstänkte men också annat som hade undgått mig. Över huvud taget kände jag mig väldigt nöjd med responsen. Jag skrev om det här om du vill läsa någon gång:
https://riktigare.com/2015/03/10/intrigmassigt-har-manuset-tva-svagheter/

Bara hittepå sa...

Åh så bra! Tack för länken! Intressanta tankar och ett lektörsnamn att lägga på minnet. Den där frågan “varför skriver du det här?” är något jag behöver tänka igenom några varv till också. Det finns flera antydningar till teman i mitt manus, men jag tror jag behöver bli tydligare och kanske även göra mig av med några trådar för att låta andra ta mer plats. Det är ju trots allt ett kort manus i mitt fall och det finns därmed inte tid att utforska dem alla. Här tror jag att “min” lektörs råd att fokusera mer på antagonisten kommer att hjälpa mig att inte förlora fokus. Hoppas det i alla fall. Trevlig helg!

Elin Säfström sa...

Hur går det för dig med det här? Jag vet att du inte tänkte ta tag i det förrän på måndag, men kan du hålla tankarna ifrån manuset, eller har redan fixat allt i huvudet?

Anonym sa...

Så roligt för dig att du fick sådan god feedback från lektören. Och du verkade ju inte vara helt ute och cykla. Kul när ens manus och vad en tänkt verkar överensstämma och att du kan känna att du har en riktning som du kan följa än mer nu.
Jag har funderat på lektör för ungdomsboksmanuset som legat i ett och halvt år. Ibland tänker jag att jag borde ta upp det själv och redigera igenom det, men på samma gång tänker jag att det kanske är lika bra att låta någon annan titta på det först, så att jag inte redigerar "fel". Och då kan jag ju skicka in när som. Typ nu ;)
Och jag är förstås nyfiken på hur det går för dig? Ser framemot ett litet inlägg om detta. :)

Bara hittepå sa...

Vi hade dubbla födelsedagsfiranden i helgen och många restimmar, så det aktiva manusarbetet fick stå tillbaka. Däremot är ju resande ett perfekt tillfälle att sitta och grunna på saker, och faktiskt var det ett par polletter som trillade ner under helgens gång. Överlag känns det som att jag har en ganska klar bild av vad som behöver strykas och en något grumligare bild av vad jag ska peta in istället. Men det ger sig förhoppningsvis nu när jag börjar skriva igen. Hoppas jag åtminstone. Okej, okej, lite orolig är jag nog för att jag aldrig kommer kunna fylla luckorna med något vettigt, men jag TROR att det bara är vanlig skrivångest. Hann glömma hur den känns under mina två lediga veckor :)

Bara hittepå sa...

Det är verkligen sååå skönt att ha något konkret att fokusera på. Dessutom hoppas jag att det kommer att hjälpa mig att lösa en del mindre problem jag själv identifierat, men som jag inte ville börja dra i under förra genomskrivningen eftersom jag var rädd att hela manuset skulle tjorva till sig. Nu måste jag ändå arbeta om vissa delar från grunden och då kan jag fixa till dessa småsaker allt eftersom.

Jag tror du nämnt ditt ungdomsmanus förut, men att jag hade glömt det. Spännande. :) Det låter ju som en utmärkt idé att få kommentarer inför nästa redigeringsrunda, särskilt om det kanske känns lite segt att ta sig an det igen? Kanske är det bara för mig det är så här, men adrenalinpåslaget av att släppa in någon annan i texten gav mig välbehövlig energi inför nästa runda.

Elin Säfström sa...

En sak jag lärt mig till slut är att det ALLTID går att ändra i ett manus. Det blir bättre än man tror, när man vågar tänka om. Heja dig!

Bara hittepå sa...

Det tror ju jag också egentligen, men det är ändå skönt när någon annan säger det till en. :) Tack!