lördag 18 februari 2017

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad “vanlig tonåring” (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.

Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska “unga” teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.

Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.

Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.

8 kommentarer:

  1. Men alltså nu blev jag ju ännu mer sugen på att läsa denna bok jag hört så mycket gott om :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag absolut att du ska :)

      Radera
  2. Hjälp! Alltså, hjälp. Det är läskigt med folk man "känner" och när de tycker till. Men du säger så klart bara snälla saker. Och jag märker att jag inte riktigt kan uttrycka mig just nu. Men tack!! Verkligen! Och så roligt att du uppskattar språket, för det är ju en liten hjärtefråga för mig. Och det här med "lättsam underhållning" är också på pricken det jag ville uppnå. Varken mer eller mindre, liksom. För jag tycker att det är en viktig sak i sig, när man vill vila lite från den här pissiga världen. Jag ville att det skulle vara en riktigt snäll bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis, en möjlighet att ta ett steg tillbaka och låta blodtrycket sjunka lite. Åtminstone för mig gör verklighetsflykt i lagom mängder att jag orkar intressera mig mer även för den verkliga världen.

      Radera
  3. Vad kul att du skriver om den - har tänkt läsa jättelänge men inte kommit till skott. Nu får jag helt enkelt ta mig i kragen :)

    SvaraRadera
  4. Jag har också tänkt läsa den här men ännu inte tagit mig samman. Blir än mer nyfiken nu. Bra med sådana här påminnelser :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en perfekt bok att ha på att-läsa-listan och plocka fram en regnig dag när allt känns tungt.

      Radera