lördag 26 november 2016

Att lära känna sin skrivprocess

För knappt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ta en paus med mitt huvudsakliga manus och istället ta tag i ett barnmanus som jag hade liggande. Tanken var att jobba med ett kortare manus för att försöka hitta ett arbetssätt som passar mig. Jag har nämligen skrivit på flera olika manus tidigare, men alltid känt att de gått i stå efter de inledande kapitlen. Inte så att idéerna trutit och inte viljan heller egentligen, men jag har känt att jag inte arbetat på ett effektivt sätt. När jag så märkt att arbetet jag lagt ner inte gett resultat har motivationen försvunnit, vilket i sin tur lett till att skrivandet blivit ett måste istället för någonting som gör mitt liv bättre.

Jag har skrivit om detta tidigare, men vad jag kommit fram till är att jag gillar att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det kanske inte verkar som en särskilt omvälvande insikt, men det går stick i stäv med hur jag lärt mig att tänka på skrivandet. Det pratas ju ofta om plotters och pantsers, dvs de som planerar allt i detalj och de som bara hittar på allt eftersom (vad som kallas “fly by the seat of your pants”). Men när dessa båda kategorier diskuteras utgår ändå de flesta från att man sedan sätter sig ner och skriver det där långa första utkastet. Mitt sätt passar inte riktigt in där, för jag gillar att skriva ett mycket kort utkast som mer är som en sorts skiss, och sedan skriva om det gång på gång tills scenerna har blivit fylliga och tempot har förlorat sin stressighet. I våras skrev jag ett inlägg om hur det känns som att färglägga berättelsen och jag tycker fortfarande att det är en bild som passar mig bra.

En trevlig bieffekt av att skriva kortfattat är att det blir väldigt lätt att kvantifiera sina framsteg. Det pratades ordräkning borta hos Skriva läsa leva för ett tag sedan och jag är definitivt en räknare av stora mått. På ett filosofiskt plan är jag egentligen emot denna fixering vid ordmängd eftersom jag tycker det går emot skrivandets själ, men på ett praktiskt plan är det extremt användbart, både som motivation i tunga stunder och som ett sätt att identifiera de kapitel jag behöver arbeta mer med. Kort betyder nämligen ofärdigt för mig. När jag tillbringar mer tid i scenerna lägger jag helt enkelt märke till nya saker. Dock uppenbarar sig detaljerna bara efter hand – jag har väldigt svårt att se hela scenen framför mig på en gång när jag börjar skriva, utan det tar ett tag för mig att skriva mig dit jag vill.

Idag är en lite speciell dag i räknarland eftersom jag just varvat min förra version av manuset, dvs kommit över de 14655 ord som den versionen landade på. Här är en bild hur det stora ögonblicket gestaltade sig i mitt överambitiösa Excel-ark:


Det fattas fortfarande 7000-10000 ord innan den här versionen är färdig, och då kommer manuset fortfarande vara ganska kort även för ett barnmanus (dvs 22000-25000 ord, medan jag föreställer mig att 30000-35000 är mer lagom för en berättelse av den här typen). Om jag hinner vill jag därför gärna jobba igenom manuset en vända till innan lektörsläsningen, men framför allt hoppas jag att lektören kan hjälpa mig se de luckor som fortfarande finns kvar. I och med att jag alltid fastnat på vägen har jag väldigt lite erfarenhet av att jobba med de stora bågarna i ett manus och jag ser extra mycket fram emot att få respons på just den delen av skrivandet.

Att byta till ett mer lätthanterligt manus har alltså visat sig vara en god idé för mig. Även om min skrivtakt fortfarande är måttlig har jag aldrig skrivit så här mycket och regelbundet som jag gör nu. Jag tror det beror på att jag har dels har en bättre överblick och dels att jag inte pressar mig själv att skriva detaljerat på de ställen där jag ännu inte kan se detaljerna.

Och nu: tillbaka till skrivandet.

12 kommentarer:

Eva Karlsson sa...

Bra att du hittat ditt sätt: att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det var så länge sedan jag påbörjade ett nytt manus så jag vet egentligen inte hur jag helst vill jobba. Men med befintligt manus, där jag vet hur det ska gå och till och med har vissa kapitel i bak klara, tycker jag om att starta med en scen genom att skissa upp var vi är, vart vi ska och lite dialog. Och sedan bygger jag ut. Så lite i din stil är det. Fast i miniformat.
Periodvis har jag gillat att räkna ord vid dagens slut och jämföra med tidigare dagar. Just nu räknar jag sidor. Till skolan får vi högst lämna in 20 varje gång. Och då tittar jag först på hur många dagar jag har på mig och sedan delar jag dem i 20 och då vet jag vad min dagkvot är. Plus lite extra dagar för redigering förstås.
Härligt att ditt manus fortskrider. Att hitta den där regelbundenheten du skriver om är guld värd.

Bara hittepå sa...

Nej, det var lite så jag kände länge – att jag inte visste vilket arbetssätt som passade mig. Jag bara började och så fick det bli som det blev. Och tydligen är jag inte en person som kan arbeta på det viset, för det blev bara en tumme varje gång.

Jag tror att det framför allt är väldigt viktigt att ha sammanhanget klart för sig när man skriver. När man väl vet syftet med varje komponent av berättelsen går det att lyfta ut den och arbeta mer målmedvetet, så som du verkar göra. Problemet för mig har dock varit att få till det där sammanhanget. Jag har försökt med många olika metoder för att punkta upp handlingen (jag minns t.ex. min lista på typ 200 punkter jag gjorde till gamla manuset) men tyckte att det blev lite stelt och trist efter ett tag. Sättet jag arbetar på nu har gjort det mycket roligare att skriva.

Och självklart håller jag med om värdet av regelbundenhet. Att få till en skrivrutin och hålla fast i den är definitivt det största genombrottet jag haft i år. Det låter ju förresten alldeles utmärkt att ha 20-sidors-deadlines så som du har. En anledning att pusha lite extra, utan att det blir helt oöverstigligt.

Annika sa...

Det är så intressant att läsa om andras metoder, skulle gissa att det finns lika många metoder som det finns författare :-)
Jag har läst om en etablerad författare som jobbade lite som du gör, men kan inte för mitt liv komma på vem det var. Hon (det var en kvinna) skrev en jättekort men komplett historia (som hon kallade sitt synopsis) och byggde på efter som tills det fanns tillräckligt för att börja dela in i kapitel, som sedan byggdes på ännu mer. Tankearbetet pågick mitt i skrivprocessen i stället för innan.
Själv har jag provat på många olika sätt att få ur mig en berättelse och tycker att alla har sina för- och nackdelar.
Älskar dina excel-ark, är en statistiknörd själv :-D

Anonym sa...

Så härligt att höra om att du hittat ditt sätt. Själv var det så länge sedan jag skrev nytt (Nanon 2013 och den har ju liksom sin egen skrivprocess) att jag inte vet hur min process ser ut längre. Kanske har jag ändrat något? Förr skrev jag från början till slut när historierna kom till mig. Och de växte under mina händer utan någon större eftertanke egentligen. Det var "bara" att skriva ner dem. Men idag? Inte en aning.
Älskar förresten din statistik. Hade jag behärskat tekniken hade jag kanske gjort något liknande. Och så kul att du hänvisade till mig - tack för det!

Bara hittepå sa...

Åh, om du kommer på vem det var får du jättegärna säga till. :) Jag vet inte om jag skulle kalla första versionen för ett synopsis, eftersom det är något jag associerar med en sammanfattning som skrivs vid sidan av själva manuset, men det spelar ju ingen roll vad man kallar det. Just det där att tankearbetet sker under skrivandet istället för i en separat planeringsfas är precis det jag menar.

Och ja, statistik! :) Det är ju helt meningslöst egentligen, men det ger mig en känsla av att jag vet vad jag sysslar med. :D

Bara hittepå sa...

Ja, under Nanowrimo finns ju inte så mycket tid att reflektera. Det är en väldigt speciell situation. De gånger jag har varit med har jag verkligen haft roligt, men att städa upp textmassan efteråt har jag aldrig orkat med. I så fall skulle jag nog hellre börja om från början utan att läsa för mycket i originaltexten och strukturera upp det så som jag gjort nu.

Mitt Excel-ark tog bara 5-10 minuter att sätta ihop. Om det är något du vill använda någon gång kan jag skicka dig en kopia. Bara att säga till. :)

MissMagic sa...

Bra inlägg. Jättekul att höra om din process :)

Bara hittepå sa...

Tack. :) Jag är glad om det intresserar någon. Framför allt hjälper det mig själv att formulera sådana här inlägg eftersom det gör att jag observerar min process mer utifrån om du förstår hur jag menar. Allt blir tydligare när det sätts på pränt.

Elin Säfström sa...

Så otroligt intressant att läsa om hur du gör när du skriver. Och jag känner spontant att det borde vara ett bra sätt, även för mig. Har dock aldrig gjort någonting annat själv än skrivit "fullskaligt" rakt igenom. Däremot har även jag gått från längre manus till kortare. Mitt första (fullständigt oläsliga) bokmanus var på 130000 ord, medan min debutroman ligger på 65000.

Det vore så himla intressant att se exempel på hur ett av dina kapitel vuxit genom olika stadier, men jag fattar verkligen om du inte har någon lust att lägga upp någonting sådant här. Tänker mer i teorin. Kanske provar någonting fristående själv.

Superintressant i vilket fall som helst.

Bara hittepå sa...

Haha nej, det vill jag nog bespara omvärlden. :D Det är ju ofta riktigt, riktigt dålig text, men den fyller ändå sitt syfte som skiss till nästa version. Det blir rätt många lösryckta repliker och babbliga utläggningar om någons känsloläge istället för gestaltning — inte så spännande läsning. Men rent allmänt kan jag väl säga att om det i första versionen finns ett bord, så har det fått en duk i version två och duken fått en färg i version tre. Som sagt har jag väldigt svårt att se alla detaljer framför mig på en gång, utan de kommer i omgångar.

Roligt om den här metoden var av intresse för dig. Hoppas den ger dig något om du provar. För mig har den fungerat otroligt bra så långt, men så är jag också lite extrem i mitt kortfattade skrivande. Att få ur mig ett manus på över hundratusen ord på en gång hade jag aldrig klarat. Fast vem vet, kanske får jag upp skrivvolymerna efter att ha jobbat så här ett tag.

Elin Säfström sa...

Bättre kort än långt, om man vill bli utgiven! Svenska böcker överlag är ju rätt korta, faktiskt. Och om det - mot förmodan - skulle behöva fyllas ut lite, så är det ju precis vad du gör hela tiden i din process, så det är du ju van vid.

Bara hittepå sa...

Det har du ju faktiskt rätt i. Så ska jag börja tänka. Tack för pepp! :)