Att lära känna sin skrivprocess

För knappt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ta en paus med mitt huvudsakliga manus och istället ta tag i ett barnmanus som jag hade liggande. Tanken var att jobba med ett kortare manus för att försöka hitta ett arbetssätt som passar mig. Jag har nämligen skrivit på flera olika manus tidigare, men alltid känt att de gått i stå efter de inledande kapitlen. Inte så att idéerna trutit och inte viljan heller egentligen, men jag har känt att jag inte arbetat på ett effektivt sätt. När jag så märkt att arbetet jag lagt ner inte gett resultat har motivationen försvunnit, vilket i sin tur lett till att skrivandet blivit ett måste istället för någonting som gör mitt liv bättre.

Jag har skrivit om detta tidigare, men vad jag kommit fram till är att jag gillar att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det kanske inte verkar som en särskilt omvälvande insikt, men det går stick i stäv med hur jag lärt mig att tänka på skrivandet. Det pratas ju ofta om plotters och pantsers, dvs de som planerar allt i detalj och de som bara hittar på allt eftersom (vad som kallas “fly by the seat of your pants”). Men när dessa båda kategorier diskuteras utgår ändå de flesta från att man sedan sätter sig ner och skriver det där långa första utkastet. Mitt sätt passar inte riktigt in där, för jag gillar att skriva ett mycket kort utkast som mer är som en sorts skiss, och sedan skriva om det gång på gång tills scenerna har blivit fylliga och tempot har förlorat sin stressighet. I våras skrev jag ett inlägg om hur det känns som att färglägga berättelsen och jag tycker fortfarande att det är en bild som passar mig bra.

En trevlig bieffekt av att skriva kortfattat är att det blir väldigt lätt att kvantifiera sina framsteg. Det pratades ordräkning borta hos Skriva läsa leva för ett tag sedan och jag är definitivt en räknare av stora mått. På ett filosofiskt plan är jag egentligen emot denna fixering vid ordmängd eftersom jag tycker det går emot skrivandets själ, men på ett praktiskt plan är det extremt användbart, både som motivation i tunga stunder och som ett sätt att identifiera de kapitel jag behöver arbeta mer med. Kort betyder nämligen ofärdigt för mig. När jag tillbringar mer tid i scenerna lägger jag helt enkelt märke till nya saker. Dock uppenbarar sig detaljerna bara efter hand – jag har väldigt svårt att se hela scenen framför mig på en gång när jag börjar skriva, utan det tar ett tag för mig att skriva mig dit jag vill.

Idag är en lite speciell dag i räknarland eftersom jag just varvat min förra version av manuset, dvs kommit över de 14655 ord som den versionen landade på. Här är en bild hur det stora ögonblicket gestaltade sig i mitt överambitiösa Excel-ark:

Det fattas fortfarande 7000-10000 ord innan den här versionen är färdig, och då kommer manuset fortfarande vara ganska kort även för ett barnmanus (dvs 22000-25000 ord, medan jag föreställer mig att 30000-35000 är mer lagom för en berättelse av den här typen). Om jag hinner vill jag därför gärna jobba igenom manuset en vända till innan lektörsläsningen, men framför allt hoppas jag att lektören kan hjälpa mig se de luckor som fortfarande finns kvar. I och med att jag alltid fastnat på vägen har jag väldigt lite erfarenhet av att jobba med de stora bågarna i ett manus och jag ser extra mycket fram emot att få respons på just den delen av skrivandet.

Att byta till ett mer lätthanterligt manus har alltså visat sig vara en god idé för mig. Även om min skrivtakt fortfarande är måttlig har jag aldrig skrivit så här mycket och regelbundet som jag gör nu. Jag tror det beror på att jag har dels har en bättre överblick och dels att jag inte pressar mig själv att skriva detaljerat på de ställen där jag ännu inte kan se detaljerna.

Och nu: tillbaka till skrivandet.