Sapiens av Yuval Noah Harari

Detta är en bok jag rekommenderar till alla som skriver om andra världar (fantasy, scifi, historiskt…). Så, nu fick jag det sagt, och jag ville säga det tidigt, för jag har en känsla av att många av dem som skulle kunna falla för den här boken kanske inte alls känner sig lockade till att börja med.

Sapiens är ett försök att trycka ihop hela mänsklighetens historia till en enda (lättläst) bok. Harari börjar med jägare-samlare och slutar med att spekulera kring mänsklighetens framtid (som kanske innehåller cyborger). Att kalla det historiebok är korrekt i viss mening, men samtidigt missvisande. I och med att spannet är så otroligt brett blir urvalet av de fenomen som beskrivs delvis subjektivt och vissa av beskrivningarna väl förenklade. Den som är intresserad av en viss period och plats bör hellre läsa en mer specialiserad bok.

Men grejen med Sapiens är just att den är så otroligt utzoomad. Det den förmedlar är de enorma omvälvningar som vår art har gått igenom de senaste tolvtusen åren (vilket är nästan ingenting ur ett evolutionärt perspektiv), då vi har utvecklat jordbruk, skriftspråk, nya religioner och politiska system. Gång på gång återvänder Harari också till hur våra civilisationer baseras på fiktion, det vill säga att vi som art har en förmåga att sätta vår tillit till konstruktioner som egentligen bara finns i våra hjärnor. t.ex. företag som ju är något mer än bara de lokaler och maskiner som existerar i den fysiska världen. (Vilket gör att mitt bloggnamn nu även fungerar som en kommentar på ett av världshistoriens fundament. Trevligt.)

Det jag särskilt uppskattar är att Harari inte med automatik utgår från att vårt eget sätt att leva är det bästa. Är vi lyckligare nu än på jägar-samlar-tiden? Inte nödvändigtvis — övergången till jordbruk skedde för att jordbrukare var mer framgångsrika, men det är något helt annat än att leva ett gott liv. Han påpekar också att många av de idéer vi ser som självklara (eller som vi åtminstone tycker borde vara självklara) inte alls är det — t.ex. tanken om alla människors lika värde. Ett annat exempel Harari lyfter fram är synen på kunskap. För oss är det självklart att utveckling hänger ihop med att vi förvärvar ny kunskap som kan omsättas till teknologi och medicin. För den som tror på en eller flera gudar som har svar på allt blir sökandet efter kunskap med icke-religiösa medel ett slöseri med tid.

Vilket för mig tillbaka till inledningen. Till viss del handlar ju all nutida litteratur om den nutida världen, även om den utspelar sig någon annanstans. Men något jag tänker på när jag läser böcker som behandlar andra civilisationer (i vid bemärkelse) är hur ofta “de godas” värderingar överensstämmer till punkt och pricka med våra egna. Jag tycker helt enkelt inte att det är trovärdigt. Och jo, det finns naturligtvis en poäng med att ha åtminstone en person som läsarna kan relatera till, men inte till priset av att den karaktärens världssyn verkar ha växt fram i ett vakuum. Nu menar jag naturligtvis inte alls att vi kollektivt ska sätta oss ner och skriva romaner som förkastar alla människors lika värde eller vikten av kunskap. Däremot tror jag att vi har mycket att vinna på att ha ett perspektiv till den civilisation vi själva lever i, både för vår egen del och när vi skapar nya världar eller använder oss av dem som redan funnits.

Jag har egentligen mer att säga, men mitt manus kallar, så jag avslutar bara med att upprepa min läsrekommendation. Kanske håller jag inte med Harari om exakt allt. Kanske skulle jag varit mer kritisk om jag läst boken på papper istället för att lyssnat på den som dansk ljudbok (lång historia, började lyssna av misstag och blev fast). Allt jag kan säga är att de femton lyssningstimmarna lett till minst lika många tanke- och diskussionstimmar och en vilja att utmana mig själv mer i mitt skrivande.

Finns i svensk översättning.