lördag 1 oktober 2016

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?

2 kommentarer:

  1. Ha ha, först måste jag skratta åt din bitande slutformulering: "När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?" Så bra!
    Men om jag ska försöka vara allvarlig så tycker jag att det viktigaste som ska finnas i en skrivhandbok är förmedlingen av lust, att det är kul att skriva. Men den här verkar ha missat det.
    För mig har det gett oerhört mycket att läsa olika skrivhandböcker. Ofta känner jag redan till det man ska tänka på när man skriver, det är egentligen det som förmedlas mellan reglerna och hur tipsen och råden framförs som är det viktigaste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis, skrivlust och kanske också några nya vinklar på gamla råd. Det är lite som med berättelser i allmänhet. Vid det här laget har ju alla grundhistorier redan skrivits tusentals gånger, men vissa författare lyckas ändå få oss att engagera oss och se saker vi inte sett förut även i den mest klassiska intrig.

      Sedan skiljer det sig så klart från person till person vad som fungerar. Kanske kan den här boken hjälpa någon annan (anledningen att jag köpte den är att jag hade läst flera positiva recensioner), men jag letar vidare efter något som passar mig bättre.

      Radera