Alltså jistanes vad det tar emot just nu i skrivandet. Fastän jag dragit ner på allt annat för att kunna ägna mellan en och två timmar åt texten varje dag, växer den bara kanske hundra ord per pass. Det mesta av tiden går åt till att grunna på vad jag egentligen vill med den aktuella scenen, flytta runt textstycken, googla synonymer och försöka undvika att gå i de allra mest uppenbara fällorna. De första 3000 orden gick extremt mycket lättare (om än långsamt de också), men nu har jag kommit till den första riktigt svaga delen av texten. Ett parti som jag bara hastade igenom förut och där jag vet exakt vad som måste hända, bara inte hur. Så svårt!
Det är ansträngande, men på ett bra sätt. Jag blir trött av skrivandet, inte på skrivandet. Även om jag nog kommer få skriva om just den här scenen ett par gånger till, så vet jag att den behövs i någon form och allt det här arbetet kommer därför inte vara bortkastad tid, även om själva orden senare stryks ett efter ett. Dessutom är den en av de delar jag ser mest fram emot att få feedback på, vilket faktiskt hjälper ytterligare med motivationen. Möjligen är mitt sätt inte det bästa sättet att utföra scenen på, men jag vill skriva den här eventuellt suboptimala versionen så bra det bara går för att därmed kunna få mer specifika kommentarer.
Och om jag bara kan kämpa mig igenom det här kapitlet så väntar ett av mina mest genomarbetade scener om hörnet.
8 kommentarer:
Det brukar ändå löna sig till slut, det där att värka fram en scen (även om det känns som att vada knädjupt i lera under tiden). Ofta är det där jag finner det som verkligen glittrar och är lite smart, efteråt när jag läser igenom. Kämpa på :-)
Kämpa på säger jag bara! Jag tror som Annika säger, att de svåraste delarna, när man har det som tuffast och nästan vill ge upp (hände mig flera gånger medan jag skrev) leder till djupare text av någon anledning.
Knädjupt. Lera. Jäpp, så känns det! :) Tack för uppmuntrande ord! Jag tror du har rätt, det kommer vara värt det på slutet. Något jag faktiskt gillar i den framväxande versionen är att det växlar mellan läskigt och roligt (tycker jag själv då alltså, haha, lite partisk i målet). Jag har hela tiden haft en tydlig idé om vilken ton och känsla jag vill ha i berättelsen (som alltså vänder sig till ungefär 9-12 år) och jag tror att det här är ett steg i rätt riktning.
Tack, det behövde jag höra idag! :) Jag är halvvägs igenom nu. Det gäller bara att gneta sig igenom resten. Vet inte om den här scenen har blivit djupare, däremot tycker jag att den är på väg att bli mer humoristisk - och det är kanske lite samma grej egentligen? Alltså att texten blir mer utpräglad åt det ena eller andra hållet.
Måste vara extra svårt att skriva för unga, jag inbillar mig att det är ännu mer av att väga sina ord på guldvåg!
//Annika
Jag känner igen mig i att bli trött AV skrivandet, inte PÅ. Men trött likafullt :)
Tycker det låter som du gör ett grundligt redigeringsarbete, att se kvalitetshöjningen brukar peppa mig.
Trevlig helg!
Kanske borde jag fundera mer över det här, men eftersom jag är något av en fegis utgår jag egentligen mest från mig själv. Om jag kan läsa utan att få mardrömmar tror jag att den genomsnittliga tioåringen kan göra det samma. :) Om detta genomsnittsbarn håller med mig om vad som är roligt får väl tiden utvisa.
Ja, hjärnan är mos. :)
Och absolut! Det är väldigt peppande att märka hur kvaliteten ökar, liksom ordantalet. :) Det sistnämnda är extra bra för motivationen eftersom det är så lätt att kvantifiera i ett litet påhejningsdiagram. Just nu ligger jag 1100 ord över vad jag hade på samma punkt i förra versionen, vilket är ett tecken på att jag faktiskt gör det jag föresatt mig att göra, nämligen att lägga till detaljer och gestaltning där jag tidigare bara skissat lite löst.
Skicka en kommentar