lördag 18 april 2015

Ett försök till ugnsmetafor

Som jag nämnt tidigare har jag haft svårt att göra plats för skrivande på sistone och jag provar därför att strukturera mitt manus med snöflingemetoden, som ett sätt att få tydliga delmål. Igår kväll avslutade jag steg 5, som går ut på att sammanfatta berättelsen utifrån varje karaktärs perspektiv.

Detta var en mycket nyttig övning för mig. En del karaktärer visade sig väldigt lätta att arbeta med. Det gällde inte bara huvudpersonen utan även vissa ganska perifera personer, som jag inte alls utvecklat särskilt mycket tidigare. Andra var… hm, kluriga. Jag fastnade särskilt länge med en karaktär som bara har som uppgift att hjälpa huvudpersonen att ta sig från A till B. Ett tag övervägde jag att gå vidare till nästa steg och komma tillbaka senare, men det var då jag fick min plötsliga, ugnsrelaterade insikt.

Har ni någonsin haft en sådan där riktig kass ugn med helt ojämn värme? En sådan där man bakar bullar och bränner hälften, med resten fortfarande är degiga i mitten? Så är det lite med skrivandet för mig just nu. Vissa delar av min berättelse har nämligen kommit mycket längre än andra. Jag har skrivit och skrivit om och fixat och donat. Vissa avsnitt kan jag till och med läsa och tycka att det faktiskt är riktigt bra. Samtidigt finns det andra delar som fortfarande är glupande hål. Inte på den mest övergripande nivån, för där vet jag ungefär hur jag vill ha det, men när det gäller hur det ser ut på ett visst ställe eller som igår, vem den där jäkla människan egentligen är som ska hjälpa min huvudperson.

Och nu till själva problemet. Grejen är att jag lätt tröttnar på delarna jag redan känner till. (Alltså att jag bränner halva min berättelse i ugnen, ni fattar va). Det är överarbetat. Jag vet redan vad som händer. Been there, done that. En av sakerna jag hoppas att den här nystarten kan hjälpa mig med, är att tvinga mig att ta itu med de lite jobbigare delarna innan jag tillåter mig själv att gå vidare. A-till-B-karaktären är förvisso inte helt perfekt i nuläget heller, men jag har ändå lite bättre koll än förut. Nu följer jag inte snöflingeinstruktionerna slaviskt (t.ex. vill jag lägga till ett steg där jag går igenom de olika miljöerna, en efter en), men som grundstruktur funkar det bra för mig så långt. En sak i taget. Inget skrivande förrän allt är på plats. Jämn ugnsvärme.

(Förresten, blev detta en liknelse istället för en metafor? Eller en allegori? Känns som att jag borde veta alternativt kolla upp, men jag måste ta itu med tvätten nu.)

4 kommentarer:

  1. Känner igen mig i detta med att ha vissa delar av berättelsen klara medan andra delar är planerade på ett ungefär men inte skrivna. Jag jobbar mig framåt i snigelfart. Men det verkar som du har hittat din modell. Kul! Kämpa på med bullarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snigelfart råder även här. :) Det var lite därför jag behövde mer struktur tror jag, för att inte tappa modet. Även om jag inte skriver tvåtusen ord på ett bräde, kan jag åtminstone tänka att idag klarade jag av det och det pyttelilla delmålet. Vill inte slösa bort den begränsade skrivtid jag har på att känna mig misslyckad.

      Radera
  2. Å jag känner igen mig så himla väl. Det är delvis därför jag längtar så mycket efter att få börja på ett nytt manus och inte göra samma misstag. Tänk att få börja skriva och ha ett tydligt synopsis och känna sina karaktärer redan från början - vilken dröm!

    Och det där med karaktärer som ska hjälpa ens huvudkaraktär. Vilken knepig grej det är. Karaktärer som är så rena funktioner är alltid lite svåra att få grepp om tycker jag. Det blir på något sätt extra svårt när det är så uppenbart att man har dem med för att det ska bli bra för ens huvudkaraktär, det måste liksom till lite extra mycket trovärdighet i karaktärsteckningen för att man som läsare ska tro på att vad den karaktären gör. Jag har också det problemet just nu...

    Men det är ändå härligt att du kommit igång och att det går bra! Håller tummarna för fortsatt framåtrörelse, även om det är i snigelfart ;)

    SvaraRadera
  3. Jag när också drömmen om det problemfria och organiserade skrivandet. :) Men jag vet inte riktigt. Just nu är det här strukturerandet verkligen perfekt för mig, men jag tror inte jag skulle kunna göra det alldeles från början. Eller åtminstone försökte jag och misslyckades. Det var först efter en omgång Nanowrimo-flum som jag fick lite mer koll på vilka karaktärerna var och vilken historia jag egentligen ville berätta. Det jag däremot försöker göra nu (inspirerat av en av Evas intervjuer) är att försöka öka kontrasterna mellan de olika karaktärerna. Sådant är svårt att göra i själva skrivfasen tycker jag, men ganska lätt att få koll på genom att fylla i listor med t.ex. goda och dåliga egenskaper för varje karaktär.

    Och ja, transportkaraktärer är trixiga. I mitt fall är det nog också ett symptom på att jag inte känner till min värld tillräckligt, utanför de två platser där min berättelse utspelas. Jag måste tänka ut det lite mer i detalj för att ge just den karaktären en vettig bakgrund. (Men jag googlade mig fram till en helt perfekt bild av just den karaktären, vilket verkligen hjälpt mig att göra honom mer konkret).

    SvaraRadera