Jag gillar Wool, det vore lögn att hävda något annat. Den utspelar sig i en förgiftad värld, där en spillra av mänskligheten lever vidare i en gigantisk silo, nedgrävd i marken. För att silon ska fungera krävs strikt disciplin. Allt återvinns. Barnafödande får endast ske efter ett dödsfall. Den som ifrågasätter världsordningen döms till "rengöring" och tvingas ut i den toxiska atmosfären för att putsa silons yttre sensorer, en säker dödsdom.
I händelsernas centrum står Juliette, en kompetent mekaniker från nedre delen av silon, som flyttar upp till de övre våningarna för att arbeta som sheriff. Hon inser snart att den officiella versionen av sanningen inte stämmer och att den mäktiga IT-avdelningen inte nödvändigtvis har medborgarnas bästa för ögonen. En ny, omvälvande tid står för dörren.
Någon storkonsument av den här genren är jag absolut inte, så kanske är vändningarna väntade för den mer erfarne, men jag drog efter andan minst tio gånger under läsningen. Howey vet hur man berättar en historia med maximal effekt. Däremot önskar jag att han kunde dra ner på pratigheten. Många gånger säger han samma sak i tre meningar på raken eller låter en karaktär tänka på en sak på sidan 60 och sedan igen på sidan 80. Jag önskar att han hade låtit någon gå igenom manuset och stryka ner det till kanske 400 sidor. Ibland är jag nära att själv rycka åt mig en rödpenna.
Men ändå. Wool är smart och skickligt utförd. Jag kommer säkert att läsa uppföljarna Shift och Dust vid tillfälle, men de får vänta lite. Just nu vill jag läsa andra författare, sådana som inte slösar med min uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar