fredag 31 augusti 2018

Ett inlägg som mynnar ut i ett beslut

Skrivandet går INTE bra just nu. Jag har funderat och funderat och funderat och det jag har kommit fram till är att jag är rädd för att bli refuserad.

Just nu redigerar jag Schrödingers manus. Det kan vara världens nästa bestseller eller så dåligt att det kommer bli ett stående skämt bland Sveriges förläggare. Jag vet inte och enda sättet att få reda på hur det ligger till är att redigera klart åbäket och skicka in det. Men när jag väl vet kan jag aldrig gå tillbaka till det här egentligen ganska angenäma tillståndet av att icke-veta. Rent statistiskt kommer jag ju bli refuserad, så är det bara, och därför är ju den säkraste vägen framåt ett totalt stillastående. Det är i varje fall vad min skrivhjärna tycker. Den säger det så klart inte rent ut för då skulle ju resten av mig kunna protestera. Nej, nej, istället lindar den in det hela i många lager av att “kanske behöver manuset arbetas om från grunden” och “det måste nog till minst en vända hos lektören innan det här är redo att läsas av någon utomstående”. Och plötsligt känns allt så himla överväldigande att drar mig för att ens öppna manusfilen.

Nu är ju grejen att skrivhjärnan kanske har rätt på sitt sätt. I en värld med obegränsat med tid skulle jag kunna ägna tjugo år åt det här manuset och göra det hundra procent fantastiskt. Men då skulle jag ju aldrig ha tid att skriva något annat och det skulle fortfarande inte vara en garanti för att bli antagen. Just det här manuset skulle kanske glänsa som en nypolerad mässingsljusstake, men mina andra manusidéer skulle fortfarande vara oskrivna. Och då är det kanske inte värt det ändå? Jag vet att det främsta skrivrådet bland dem alla är att låta det ta tid och att putsa-putsa-putsa och så vidare und so weiter. Men jag kanske faktiskt har nått gränsen nu för vad jag vill ge just det här manuset. Den här redigeringsrundan kanske faktiskt får bli den sista?

För om jag ser på helhetsbilden av mig själv som skrivande människa är det tydligt att jag snart behöver skriva något nytt. Jag har utvecklats extremt mycket av att arbeta med det här manuset och jag kommer aldrig ångra att jag lagt ner så mycket tid på det – men för att komma vidare i mitt skrivande krävs att jag någon gång lämnar det här invanda och ger mig ut i något nytt. Och i det perspektivet så vore det kanske inte hela världen om just det här manuset blev refuserat? Att jag kanske skickar in det tidigare än jag “borde”.

Så nu säger jag det:

EFTER DEN HÄR REDIGERINGSVÄNDAN TÄNKER JAG SKICKA TILL FÖRLAG!

Ha! Jag tänker inte hasta igenom processen och med mitt nuvarande tempo snackar vi minimum ett halvår, yada yada yada… men sedan smäller det! Faktiskt! Take that, veliga skrivhjärna!

10 kommentarer:

Skriva läsa leva sa...

Det är klart att du ska skicka till förlag då. Någon gång får det vara nog och du har väl ändå verkligen lagt tid på detta om jag förstått det rätt och lägger ännu lite till tid på det. Så skicka och skäms inte. Säger de nej är det så. Måste inte bero på uselt manus, inte ens ett halvdåligt sådant. Du kan ha skrivit fantastiskt och de vill ändå inte ha det(!). Känns kanske inte direkt bättre att höra det, men så är det.
Själv öppnade jag för någon vecka sedan för första gången på ett år mitt förlagsskickade manus som blivit refuserat av sju förlag, varav ett faktiskt lade tid på att överväga en eventuell utgivning. Det kändes så konstigt att läsa det. Och ja, det går att redigera och göra det ännu bättre. Men då, för ett år sedan då var det så bra jag kunde göra det.
Puh vilken lång kommentar och vad vill jag ha sagt? Jo typ heja och lycka till. Håller tummarna för gott redigerande här framöver ;)

Bara hittepå sa...

Tack för uppmuntrande ord. :) Jo, det känns rätt självklart att jag ska skicka in nu när jag skrivit ner mina tankar och sovit på saken. Det hjälpte för att få lite distans till det hela. Och just det där du skriver om att du skickade in ett manus som var så bra som du kunde få till det just då – det är väl ganska precis det jag är ute efter. Vad skönt att du kan se det så trots att det inte gick hela vägen med just det manuset (ännu).

Eva sa...

JA! Låt det smälla. Som jag har förstått det har du skrivit och skrivit om och haft texten hos lektör och redigerat på nytt ... och alltså är mycket mer förberedd än jag var när jag skickade in mitt första manus som var rent ut sagt uselt. Någon gång måste man komma ut :-)

Skriviver sa...

Å, vad kul! Det låter SÅ RÄTT! Och modigt av dig: ner med refuseringsrädslan bara! Du kanske inte känner så själv, men utifrån sett verkar det som att du bara går från klarhet till klarhet hela tiden med ditt skrivande, att du hela tiden genomskådar dig själv och hittar olika strateger att hantera dig själv och dina olika hindrande mönster. Du är verkligen min idol på den punkten :)

Håller tummarna för att det ska gå jättebra med den här sista redigeringen, och sedan: Thjoho!

Annika sa...

Härligt beslut! Som det låter har du ändå arbetat mer med ditt manus än vad den genomsnittliga författar-wannaben har, och jag gissar att det kommer att märkas hos förlagen. Ser fram emot ”jagharskickatin-inlägget” här på bloggen ;-)

Elin Säfström sa...

Hä bar' å skick! Allvarligt. Alla förlag vet att man måste putsa vidare och du tycks redan ha gnidit och gnott i en evighet. Det räcker!

Bara hittepå sa...

JA! Så känner jag också! :) För mig har det varit en lång psykologisk process att nå fram till detta. Jag har liksom inte vetat vad jag vill skriva, vad som verkligen är jag. Men nu har jag fått en tydligare identitet (eller hur jag ska säga) och känner att mitt skrivande är större än bara det här manuset. Och då känns det mindre ångestladdat att tänka på framtida refuseringar. En aning mindre, i varje fall. :D

Bara hittepå sa...

Det känns fint att få vara en idol även om det precis som du gissar inte känns som några särskilda klarheter ur min synvinkel. :) Men jag har i varje fall turen att inte bara ha fått förmågan att överanalysera mig in i ett problem utan också att överanalysera mig ut igen. :)

Bara hittepå sa...

Det inlägget dröjer nog ett tag för jag har så fasligt mycket att göra just nu. Men tack vare att redigeringsglädjen är tillbaka har jag ändå lyckats smyga in några pass här och där. Och så långt känns det urbra! En helt annan energi än förut nu när målet är i sikte. :)

Bara hittepå sa...

Jomenvisst! Det får liksom räcka snart. :) När jag skickade till lektör förut var det för att jag kände att manuset jag skrivit och manuset jag ville skriva inte riktigt stämde överens. I det läget var det väldigt lärorikt att få kommentarer och ägna mycket tid åt att  skriva om. Nu tycker jag däremot att det börjar bli ungefär så som jag vill ha det. Och ja, då är jag väl nästan redo då. :)