Om mindre än ett halvår kommer jag att ha sagt tschüss till min tyska vardag och vara hemma i Skandinavien igen. Det känns underligt att tänka på, som om det är något som händer imorgon, fast också om hundra år. Min hjärna klarar inte riktigt av att hantera den här typen av omställningar. Nog gapar det tomt i min bokhylla efter att alla mina böcker redan fraktats iväg, men samtidigt lever jag mitt liv som om det alltid kommer att fortsätta vara så som det är idag. När jag ser annonser för evenemang som sker i höst får jag aktivt påminna mig själv, att nä, det där kan jag glömma för då har jag faktiskt lämnat landet.
Samma sak märker jag av när det gäller hur jag prioriterar mitt arbete. Jag fortsätter att ånga på med mina gamla arbetsuppgifter som om de faktiskt spelade roll för min framtid. Men kanske skulle det vara bättre att fokusera mer på mitt manus? Rent objektivt är skrivandet något jag vill syssla med långsiktigt, medan jag är helt klar över att jag vill lämna min nuvarande karriär bakom mig och skola om mig till något annat (uppdatering följer när detaljerna är spikade). Så då borde jag kanske skriva mer just nu, istället för den där ynkliga halvtimmen jag pressar ur mig per dag?
Samtidigt vill jag bli färdig med så mycket som möjligt innan jag lämnar jobbet för gott. Projekt inom mitt område ofta sträcker sig över flera år och kräver väldigt specifika kunskaper, vilket gör det svårt att lämpa över ofärdiga projekt på kvarvarande kollegor. Jag kommer försöka sätta gränser för hur mycket jag bidrar, men rent realistiskt kommer jag att vara involverad på olika sätt åtminstone fram till jul. Kanske längre. Åh, jag blir så trött bara jag tänker på det. Så då kanske det är bättre att köra på för fullt fram till flytten?
Jag tycker det är så svårt. Och jo, jag vet att det bara är några månader och att det nog inte spelar så stor roll i slutändan och att det definitivt finns värre val man kan tvingas göra, men jag funderar mycket kring det här ändå. Det handlar nog mer om identitet än någonting annat. Jag är mitt i metamorfosen, mellan min gamla yrkesroll och min nya, vad det nu blir till slut. En fjäril får jag väl hoppas på.
8 kommentarer:
Alltså, jag känner mig vansinnigt förvirrad nu. Har du varit i Tyskland hela tiden (med det menar sedan någon gång i slutet på förra året då jag sögs upp i bloggosfären)?! Wow, din tyska måste vara på elitnivå! Hur länge har du varit där? Jag fattar verkligen att det blir en sorts ingenmanstillvaro i den här perioden av ditt liv.
Jag har inte varit särskilt tydlig med det (särskilt i början var det viktigt för mig att hålla bloggen anonym, även om jag tror att jag börjar ändra mig på den punkten), men jo, jag har bott i Tyskland i snart två år. Innan dess bodde jag i Schweiz och Storbritannien i flera år vardera. Tyskan är det dock si och så med. Jag kan hålla låda utan större problem, men tyvärr upptäckte jag ganska snabbt att så länge man pratar lite halvsluddrigt är det ingen som hör skillnad på om det råkar bli dativ istället för ackusativ, så den grammatiska precisionen lämnar en del att önska. :)
Låter som en spännande tid! Kan förstår känslan av att "borda" fokusera på det privata en tid, samtidigt som det måste vara skönt att go out with a bang (som min brittiska kollega uttrycker det) från sitt gamla jobb.
Vad spännande att få följa dig i detta! Svåra val det där och tycker inte du ska jämföra det med något annat, det här är ju viktigt för dig nu och därför älskar jag skrivbloggar. För alla som är inne i det tror jag förstår precis hur mycket energi och grubbleri det kan ta den här typen av frågor medan någon ur ens vardagliga umgängeskrets inte hade fattat ens vad problemet var...
Själv brukar jag tänka jobbmässigt att jag gör vad som krävs för att uppnå det resultat jag utlovat, varken mer eller mindre. Förut ville jag alltid leverera på topp, överträffa förväntningarna osv osv men till slut insåg jag att det egentligen bara var jag själv som brydde mig om det där "lilla extra" och då var det inte längre värt mödan när jag hittade denna fantastiska hobby som skrivandet är och som ger så mycket mer!
Dessutom tycker jag att jag gör mitt jobb betydligt bättre efter attjag började skriva, stor skillnad i kreativiteten när det gäller problemlösningen etc faktiskt som ger mycket extra även på ett vanligt jobb...
Just det, out with a bang. Jag är nog lite färgad av läsandet/skrivandet också för vi vet ju alla hur ett dåligt slut kan sänka en hel roman. Så vill jag ju inte ha det, fastän den egentliga påverkan på resten av mitt liv nog är minimal. :)
Nu har både du och Annika använt ordet spännande och jag tror det är precis vad jag behöver höra just nu, så tack! Jag har en tendens att stirra mig blind på alla småsaker som ska fixas och knytas ihop nu på slutet (och det blir ju onekligen en hel del eftersom jag byter både karriär och land), när det jag egentligen borde tänka på är hur otroligt glad jag är att den här flytten äntligen blir av. Spännande är ordet! Och samma sak med skrivandet. Det tar emot lite just nu eftersom jag ägnar så mycket tankeverksamhet åt admin och allmänt fixande, men mitt manus är ju faktiskt på väg att bli färdigt. Spännande det också.
Du är så fin, ju! Jag är säker på att det kommer bli en helt magisk fjäril av dig till slut :)
Jag tror att jag förstår exakt den där jobbiga känslan av att inte kunna bestämma prioriteringarna. Eftersom det var ett bra tag sedan jag var här inne och kikade kan du ju ha kommit fram till värsta bästa lösningen (och alltså är mina reflektioner ganska meningslösa), men jag tänker spontant att just den där ångesten över prioriteringar får jag alltid när jag är stressad, och då kan det egentligen vara bra att försöka släppa lite på strukturer. Du är ju en väldigt strukturerad person, men jag vet inte om du förstår hur jag menar. Att när det känns som om jag håller på att bli galen för att jag inte kan bestämma mig för exakt hur jag ska prioritera saker, så kan jag ibland komma fram till att det är okej att det blir lite mer som det blir, att jag kan prioritera det ena mer ibland, och det andra mer ibland, och ta livet lite mer dom det kommer. Möjligen är det ett bättre råd just till sådana som mig, med en utmattning bakom mig. Men jag hoppas att du får ordning på prioriteringarna snart, för att slippa bli stressad av det - jag vet hur jobbigt det är.
Tack för ditt stöd. :) Jag tror att du har helt rätt - ibland är svaret att sluta prioritera och kanske helst också göra mindre av allt. Problemet för mig har väl lite varit att om jag inte prioriterar annat så blir det lätt bara jobb i och med att jag bott här i mindre än två år och mitt sociala liv i princip består av arbetskamrater. Då krävs aktiva prioriteringar för att det ska bli någon balans över huvud taget. Lyckligtvis har jag dock tagit mig igenom den värsta perioden tror jag. Ett stort delmål blev avklarat förra veckan, ett annat borde jag kunna klara nästa vecka och så har det löst sig väldigt bra inför flytten eftersom en kollega tar över lägenheten och köper alla mina möbler. Dessutom känner jag rent psykologiskt att jag gått från overklighetsfasen till nedräkningsfasen. Det hjälper något enormt när det gäller att skapa distans till jobbet.
Nu ska jag försöka hålla strikta arbetstider de månader som är kvar så att jag kan komma in i skrivrutinen igen. Ska bli så kul! Jag tänker att det finns olika sorters strukturer och om man som jag är en strukturerad person (touché) så är det viktigt att fokusera på den bra sorten, strukturer som skyddar ens fritid, istället för de bara är till för att kortsiktigt öka produktiviteten.
Skicka en kommentar