I Die Orangen des Präsidenten (som kom ut på svenska under namnet Presidentens apelsiner förra året, hurra för det) skildrar Khider den unge Mahdis uppväxt och tid i ett irakiskt fängelse, där han hamnar av en olycklig slump utan att ha begått något brott. Khider använder sig av en uppbruten tidslinje, med hopp mellan fängelsevistelsen och barndomen, vilket också ger en effektfull kontrast mellan det klaustrofobiska fängelset och de fritt flygande duvor som Mahdi födde upp innan han arresterades. Även om romanen inte är självbiografisk finns vissa likheter med Khiders eget liv — han är liksom Mahdi född i Irak under första hälften av 70-talet och satt fängslad i två år under Saddam Hussein.
En roman som skildrar fängelsetortyr är av naturen ingen behaglig läsning. Men Khider har samtidigt lyckats skriva en varm bok med en sympatisk huvudperson som jag bryr mig om från första sidan. Varje dag har jag längtat efter att åka till jobbet för att kunna läsa vidare om Mahdi, trots att jag flera gånger varit farligt nära att börja gråta på bussen. Khider har dessutom skrivit med en västerländsk läsare i åtanke (han skriver alltså på tyska, trots att han kom till Tyskland först som 27-åring — hur imponerande är inte det?) och har arbetat in den bakgrundsinformation som behövs för att förstå vad som händer. Sammantaget rör det sig alltså om en lättillgänglig roman även om temat är tungt.
Faktiskt tyckte jag att Die Orangen des Präsidenten var så bra och angelägen att jag googlade fram Abbas Khiders nästa författarframträdande och tog tåget dit i söndags. Det var fantastiskt. Khider läste ur sin senaste roman Ohrfeige om en irakisk asylsökande i Tyskland i början på 2000-talet och var så avväpnande charmig att publiken skrattade sig igenom hela framträdandet, samtidigt som han var otroligt intressant att lyssna på och inte alls spexade bort sina poänger.
Jag är så glad att jag satte igång med den här läsutmaningen och därmed fick möjlighet att upptäcka Abbas Khider, som jag definitivt kommer läsa mer av. Nu funderar jag på vilket nästa land ska bli. Kanske Sudan och Tayeb Salih?
10 kommentarer:
Den låter verkligen intressant. Vilken kulturgärning du gör. Cover-hatten av!
Men gud, så intressant! Och att du tog dig iväg och lyssnade på honom. Tror nästan jag skulle våga mig på denna bok, trots smärtprognos.
Älskar din läsutmaning! Brukar inte klara av att läsa böcker som skildrar självupplevd ondska, men din fina beskrivning av Presidentens Apelsiner gör mig faktiskt intresserad av den här boken.
Meh. Skrev jag Cover-hatten? Menade Undercover-hatten i så fall.
Jaså jag trodde det var du själv som var under cover-hatten? :D
Det var ju sådan osannolik tur att han var inbokad just precis den helgen när jag läst ut boken och hade en helt ledig söndag. Roligt att du blev intresserad. Den är smärtsam att läsa men jag tycker att Khider hittade en bra balans mellan ljust och mörkt, bland annat genom tidshoppen.
Kul att du gillar utmaningen. :) En sak jag kan nämna är ju dessutom att det rör sig om en rätt kort roman - bara runt 160 sidor i tysk utgåva - vilket också gör det lättare att orka med.
Stoppade just in den i min önskelista på adlibris av precis den anledningen; kort bok går att uthärda även om man går sönder lite under läsningen.
Å vad spännande! Har ju tänkt hela tiden att jag ska haka på din läsutmaning, men liksom latat ur lite och inte orkat researcha. Nu kan jag ju (som vanligt) istället bara sno ditt tips rakt av. Jag kan också ha svårt för det där temat med mänsklig ondska i böcker, men det är mycket lättare att läsa när det inte är en ren biografi. Då kan jag åtminstone säga till mig själv när det känns som värst att det "faktiskt inte hänt på riktigt". Ibland hjälper det lite.
Sno på bara. :) När det gäller just den här boken måste jag nog säga att känslan snarare var att detta var en lite mildare version av verkligheten och att det som hänt på riktigt förmodligen var värre. Det finns liksom en distans till händelserna som gör det lättare för läsaren att stå ut. Khider sade själv att han hade fått skriva om romanen flera gånger för att de tidigare versionerna varit för fulla av smärta.
Skicka en kommentar