söndag 24 januari 2016

Uppdatering från återkomsten

Det har blivit strax över 1000 ord idag. Jag räknar det som en klart godkänd skrivdag.

Och samtidigt inte.

Skrivande är verkligen något av det känslomässigt jobbigaste jag vet. Jag vill, men jag vill inte. Jag skriver något och tycker det blir apdåligt. Jag kommer på en jättebra idé och lägger in en helt extatisk kommentar om något jag ska ändra i nästa omskrivning. Jag blir stolt över att ha skrivit ytterligare några hundra ord. Men blir så himla frustrerad när jag inser hur lite några hundra ord är. Särskilt eftersom de är så DÅLIGA och min historia är DÅLIG och min gestaltning är DÅLIG och allt är SÄMST. Men så går jag och gör en kopp te och kommer tillbaka och känner att det här, det är det jag egentligen borde göra alltid. Tills jag tänker på hur otroligt osannolikt det är att jag någonsin kommer att kunna försörja mig på att skriva. Och så blir jag sur på mig själv för att jag ens tänker tanken på att leva på mitt skrivande, jag som inte fullbordat en enda roman, way to ordna prestationsångest liksom. Fast plötsligt har jag flyt och hamrar ut några ord till. Och så fortsätter det…

Ville bara få ur mig det.

3 kommentarer:

  1. Å. Jag tror att typ alla i hela världen som försökt skriva en roman känner igen sig i det du upplever. Jag kan absolut känna igen mig - även om inte alla dagar är precis så där. Men jag har verkligen en känsla av att det är en nybörjargrej. (Jag hoppas VERKLIGEN det!) Att ju mer man skriver, ju mer vänjer man sig och lär sig att se texten som den är, istället för genom sin egen upplevelse. Och jag tänker också att man lär sig (eller okej, HOPPAS att man lär sig) att se texten med snällare ögon, mer bara som något som är i en process, och inget som bör bedömas särskilt hårt medan man håller på. Så kämpa på! 1000 ord ÄR en riktigt bra skrivardag enligt min åsikt. Jag har bara fått till så många ord ett par gånger i världshistorien.

    SvaraRadera
  2. En nybörjargrej, men också en allmäntillståndsgrej kan jag känna. De där dagarna när jag redan är lite ynklig blir det VÄLDIGT svårt att inte falla ner i svackorna. Men jo, det blir väl bättre. Jag försöker påminna mig själv om att det fanns en tid när till och med 100 ord kändes helt övermäktigt, oavsett hur mycket skrivtid jag hade. Jag kom inte förbi första meningen ens innan krampen slog till. Heja oss! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och för att förtydliga, 1000 ord är definitivt en mycket bra dag för mig. Men det är liksom grejen, även på de bästa dagarna kommer de där tvivlen. Det går inte att prestera sig ur prestationsångest.

      Radera