Det finns gånger då jag bara vill krama om en tidigare version av mig och säga TACK. Tack för att du var överdrivet organiserad, så att jag slipper organisera mig nu.
I våras skrev jag om hur jag provade en modifierad version av snöflingemetoden som ett sätt att få styr på mitt skrivande. Metoden går ut på att man börjar med en enda mening som sammanfattar hela historien, utvidgar den till fyra meningar, som blir ett helt stycke, som blir flera stycken, som blir scener o.s.v. Tanken är också att allt detta ska skrivas ner och inte bara flyta runt löst i huvudet.
Jag får väl sägas ha misslyckats rätt kapitalt med själva snöflingan, för här sitter jag nu 2016 utan färdigt manus, men alla de där anteckningarna har jag kvar. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT. När jag nu försiktigt börjar ta tag i hela projektet igen så finns det klara angreppspunkter. I mitt senaste utkast kom jag till sektion 4.2. så då är det bara att börja på 4.3.
Känns det själlöst? Ja, lite. Helst skulle jag vilja ha all-nighters av gudomlig inspiration. Veckor som blir till månader av att vara uppslukad av min historia. Handskrivna manussidor med kaffecirklar. Men jag fungerar väl helt enkelt inte så.
Och tanken på att i eftermiddag kanske hinna med även 4.4. och 4.5. känns mer hanterbart än att skriva en ROMAN.
2 kommentarer:
Jag tror att ditt sätt absolut är det bästa! (och lite kaffekoppscirklar på manussidorna kan du ju skaffa dig ändå, om du vill...) Just det där metodiska tror jag sparar extremt mycket tid - i alla fall tror jag att det skulle göra det för mig, jag har ju hittills inte varit så väldigt metodiskt. Jag gör mina försök då och då, men det är inte riktigt på din nivå ;)
Jag tycker att det låter superbra!
Jag tror att det behövs lite av båda. Det väldigt strukturerade kan ju också snäva in för mycket. T.ex. är det ju så härligt under Nano när man bara struntar i allt och låter berättelsen dra iväg åt något helt knäppt håll bara för att se vad som händer. Men just nu är den här metoden GULD.
Skicka en kommentar