tisdag 23 december 2014

Survivors av Richard Fortey

Är jag en lite sämre människa om jag köper böcker enbart baserat på omslag + blurb? Lite ytlig, kanske?

Survivors inhandlade jag av två skäl. 1) De fantastiska klomaskarna som krälar runt på framsidan. 2) Att Bill Bryson (kanske den roligaste facklitteraturförfattaren någonsin?) påstod att det alltid är ett rent nöje att läsa Fortey.

Dags att utvärdera. Forteys upplägg är att beskriva ett antal arter som kan klassas som överlevare, det vill säga de ser i princip likadana ut nu som på dinosauriernas tid, och ofta ännu längre tillbaka. Så långt är jag helt med. Det finns helt enkelt galet många intressanta arter att ta upp. Förutom klomaskarna, hinner han med dolksvansar, gingkoträd, kackerlackor och en hel radda andra. Faktiskt så många att det blir väl rörigt. Jag har ett ganska hyfsat grepp om evolutionshistoria och ändå har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Från att ha talat om nejonögon på en sida, hoppar han till pirålar på nästa och sedan direkt till lansettfiskar på sidan efter det. För den oinsatte kan det inte vara alldeles enkelt att snappa upp vad som gör dessa ganska obskyra organismer så intressanta (för det är de!).

Forteys föresats är att ge en överblick av livets historia med hjälp av alla dessa exempel. Det lyckas nu inte riktigt heller, dels på grund av det otillräckliga sållandet, men kanske ännu mer för att han valt att ha sina kapitel i icke-kronologisk ordning. Hopp, hopp, hopp, med andra ord.

Riktigt så nöjd som Bryson är jag alltså inte med Survivors. Trots detta går det ju inte att helt misslyckas med ett så fascinerande råmaterial. Fortey har rest jorden runt och har onekligen en hel del att berätta från dessa resor och från sitt liv som paleontolog. Inledningen, där han drar till Delaware för att betrakta dolksvansarnas parningssäsong, är otroligt bra.

Med lite mindre runthattande hade detta blivit en klassiker. Nu är det förvisso inte dåligt, men de som är ute efter en lättfattlig evolutionsintroduktion göre sig icke besvär.

Det är möjligt att en viss bloggare blev lätt tårögd när hon träffade på det här fantastiska fossilet av en dolksvans på naturhistoriska i Berlin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar