Uncle Tom's Cabin av Harriet Beecher Stowe

Det finns många anledningar att läsa böcker som går utöver läsupplevelsen i sig. Vissa böcker är intressanta på grund av sin plats i historien och det inflytande de haft. Andra böcker ger en inblick i en annan värld och dess kultur, traditioner och etablerade synsätt.

Uncle Tom's Cabin har både och. Dels sägs den ha utgjort en gnista som senare resulterade i det amerikanska inbördeskriget och dels är den ett tidsdokument där förespråkare och motståndare får ge sin syn på slaveri. Men dessutom, och kanske framför allt, är den otroligt medryckande. Den håller. Jag bryr mig.

Boken inleds med att slavägaren Mr. Shelby hamnar på obestånd och tvingas sälja två av sina slavar, Tom och lille Henry, till en slavhandlare. Handlingen följer sedan två trådar och vi får följa Tom, som finner sig i sitt öde och försöker göra det bästa av situationen när han säljs till en ny ägare, såväl som Henrys mamma Eliza, som flyr med sin son mot Kanada. Båda trådarna bjuder på mycket dramatik och en inblick i de omänskliga lagar som utgjorde grunden för slaverisystemet.

Men det allra obehagligaste i Uncle Tom's Cabin är faktiskt inte grymheterna som slavarna utsätts för, utan ursäkterna som även de mer humana slavägarna kommer med för att slippa ansvar. De har inte tillräckligt med makt för att kunna förändra, de har andra saker att tänka på, slavarna har det egentligen ganska bra som de har det… Det är obehagligt för att jag känner igen mig. Är det inte så vi ofta resonerar? Jag förväntade mig en historisk bok där jag kunde sucka över forna tiders orättvisor och istället fick jag ett slag i magen. Det tackar jag för.