Allra först vill jag säga det igen – The Raven Boys är bra i en objektiv mening. Den är välskriven, välstrukturerad, välplanerad. Stiefvater följer de klassiska skrivråden till punkt och pricka. Till exempel det där med att börja sin roman med en mening som fångar läsaren? Stiefvater vet vad hon gör och börjar med: “Blue Sargent had forgotten how many times she’d been told that she would kill her true love.” BAM! Men perfektionen går nästan överstyr. Jag kunde inte undgå att känna mig lite… manipulerad. Lite samma känsla som när amerikanska teveserier är så tydligt optimerade för att hålla kvar tittaren med hjälp av cliffhangers. Hela skapelsen kändes uttänkt på ett sätt som gjorde det svårt för mig att riktigt engagera mig och faktiskt tog det nästan 200 sidor innan det släppte.
Punkt två på listan över saker som inte riktigt funkade för mig är huvudpersonen Blue. För att vara ärlig har jag ofta svårt för tonåriga karaktärer och det gällde även när jag själv var tonåring. Blue är skriven för igenkänning. Hon är en normal person i ett hushåll fullt med övernaturliga förmågor och hon är också normal i förhållande till de privilegierade studenterna från Aglionby, som till skillnad från henne knappast behöver arbeta extra efter skolan. Men jag känner inte igen mig. Eller viktigare, jag tycker inte särskilt bra om henne, trots att hon så uppenbart är den person det är meningen att jag ska tycka om.
Tredje “problemet” är tempot. Med tanke på hur mycket som ändå händer är det förvånansvärt hur extremt långsamt berättelsen framskrider. Romanen känns som en lång prolog. Om jag jämför med t.ex. Engelfors-trilogin där jag läste så att jag nästan blev andfådd, är Raven Boys en maklig promenad, åtminstone första halvan. Jag saknar spralligheten. Kanske hänger det också ihop med det ständiga rådet “show don’t tell”. Det är nästan alltid en god idé, men när allt, allt, allt disciplinerat ska redovisas tar det ibland onödigt lång tid att komma till nästa vändning.
Nu låter det visst ändå som att jag sågar Stiefvater. Återigen, nej, nej, nej, det är verkligen inte min mening. Jag kan gott tänka mig att läsa de andra böckerna i serien. Jag litar på Stiefvater och vet att hon kan ro igen sin romancykel på ett högst kompetent sätt. Jag vill också poängtera att alla dessa tre punkter jag nämnt handlar om val där det inte finns något rätt eller fel. Stiefvater valde annorlunda än jag skulle gjort, men hon är världsberömd författare medan jag sitter här med mitt halvfärdiga manus som kanske aldrig blir mer än en tumme, så förmodligen är hennes sätt bättre än mitt.
Men det jag tar med mig från The Raven Boys är att det inte är så här jag vill skriva. Jag föredrar serier där delarna kan stå för sig själv. Jag gillar färgsprakande magi och sagokänsla. Cirkus snarare än precisionsinriktad gymnastik. Det här är inte min stil.
(Förlåt Linda).
8 kommentarer:
Haha! Du behöver verkligen inte säga förlåt för att du inte delar min läsupplevelse! Det är ju det mest naturliga i världen att olika människor tycker olika, inte det minsta konstigt. Faktum är att det är otroligt intressant, särskilt som jag kan känna igen två av dina problem - att känna mig manipulerad av perfektionen, och att jag inte riktigt gillar Blue. Kanske inte av samma anledning som du, för min del handlar det helt enkelt om att Blue känns som den minst intressanta personen: den som har minst personlighet och utvecklas minst, jag känner när jag har läst färdigt alla böckerna att jag fortfarande inte riktigt känner henne, vilket inte alls är fallet med resten av karaktärerna. Men jag kan verkligen känna igen det du upplever, bara det att i mitt fall spelar det inte någon som helst roll alls. Eftersom jag verkligen älskar böckerna.
Men den punkt där våra åsikter går isär som mest är den tredje. Tempot! Du tycker alltså att den har ett lågt tempo jämfört med Engelsforstrilogin? Helt galet ;) Jag fick kämpa ganska mycket för att ta mig igenom de första två böckerna i den serien, och den tredje lyckades jag aldrig med och jag kommer nog inte att försöka igen, de är bara för tråkiga, för menlösa, för platta, och för "producerade", och så otroligt långsamma, som jag upplever dem. Medan det i Stiefvaters böcker knappt finns en enda rad där jag tycker att något onödigt avhandlas eller att det tar för lång tid att driva handlingen framåt. Helt galet att det kan vara så olika! Men också skönt, tycker jag. För det betyder ju att det inte finns ett "rätt" sätt att skriva på, det är bara att göra så som det känns bäst för en själv. Jag tycker att det är ganska vilsamt att tänka så.
Och alltså; färgsprakande magi och sagokänsla är ju exakt det jag också älskar, och det jag tycker att The Raven Boys har, medan jag tycker att det är bland annat det som saknas i Engelsforstrilogin. :)
Oj så lika och samtidigt olika vi tyckte. :) Jo, Blue var nog den minst intressanta även för mig.
Men alltså Engelsfors! Det sade ju bara schwoom och så var jag klar. :D Jag förstår hur du menar med att de var aningen platta och menlösa, men jag läste dem inte för litteraturupplevelsen, utan bara för tempot. Vid något tillfälle fick jag be om ursäkt till en kollega för att jag bara var tvungen att läsa vidare istället för att prata med henne på bussen. Nu tyckte jag ju i och för sig att Stiefvater kom igång mer på slutet. Kanske borde jag läsa åtminstone en del till innan jag uttalar mig alltför säkert om hennes tempo.
När jag skrev det där tänkte jag nog mer på böcker som Harry Potter och även till exempel The Night Circus. Historier där magi kan vara stor och farlig, men också gullig och klurig. Jag känner mig nog mer hemma bland det som marknadsförs till 9-12 år än det som står på tonårshyllan, helt enkelt.
Ah, jag förstår vad du menar. Jag är nog också mer dragen åt det hållet just i fantasygenren, men exempelvis The Raven Boys är för mig ganska mycket en riktigt bra ungdomsroman med viss magisk realism i, vilket passar mig utmärkt. Medan Engelsforstrilogin är lite för lite bra ungdomsroman och för mycket likriktning. Jag tänker på det där med tempo. Att för mig är ett högt tempo inte något som alltid driver min läsning framåt, intressant nog. Det är snarare ett bra språk och intressanta karaktärer som driver min läsning framåt, och det var i första hand språket och karaktärerna som inte riktigt tog tag i mig i Engelsforsböckerna (och okej, storyn också), så ett högt tempo gjorde verkligen noll skillnad för mig. Mycket spännande tanke!
Åh så härligt med en riktig bokdiskussion så här helt plötsligt! Jag vill såklart vara med på ett hörn. :-)
Först bör jag väl positionera mig. Jag tror att jag befinner mig mitt emellan er ungefär: jag blev inte lika euforisk som Linda, men jag blev inte heller på något sätt besviken. Jag kommer att läsa de andra böckerna, men jag har inte gjort det än, kände inget behov av att göra det direkt.
Jag håller med om att Blue är den minst intressanta karaktären. Förutom att jag gillar hennes namn och hennes tufsiga hår, så känns hon mest väldigt vanlig. Men jag tänker att det rent skrivtekniskt måste vara väldigt lätt att det blir så. Eftersom huvudpersonen är den genom vilken man närmar sig allt det andra, är det nog lätt att den karaktären blir ett medium (i oövernaturlig betydelse ;-)) mer än en person. Jag tycker att det är så i rätt många böcker.
Jag måste säga att det var en grej med tempot som jag gillade väldigt mycket. När jag precis började läsa hade jag onda aningar, måste jag erkänna (trots Lindas ord). Det var den här grejen som stod på omslaget; if she kiss her true love, he will die, och hur boken började (this is the year you will fall in love). Det kändes väldigt troligt att det skulle mynna ut i en väldigt klichéartad kärlekshistoria där stora delar av konflikten skulle handla om att kyssas eller inte kyssas (typ Twilight på det dåliga sättet). Men när boken är slut vet varken jag eller Blue vem som är hennes "äkta kärlek" (även om jag har en gissning förstås), kanske Adam, kanske Gansey, kanske någon helt annan. För mig känns det EXTREMT mycket mer trovärdigt. Kärlek tar oftast lite tid, och tonåringars känslor spretar. Och de flesta liv följer inte några perfekta dramaturgibågar. Sådant uppskattar jag väldigt mycket i böcker har jag upptäckt, när författaren vågar att inte göra det väntade utan ta en annan väg. (Eller kanske samma väg till slut, fast långsammare och på ett annat sätt).
En annan grej jag gillade var hur Noa gestaltades. Det tyckte jag var helt briljant. (Det finns dock en risk att jag är lite partisk, att det bara är mitt ego som talar. Jag lyckades nämligen gissa vad som var grejen med Noah ca 25 sidor innan de andra karaktärerna upptäckte det, och jag är pinsamt nog lite svag för när författare får mig att känna mig smart.)
Vad tyckte du om det? Det skulle vara spännande att höra dina tankar.
/Liv (som btw gillar Engelsforstrilogin väldigt mycket, framför allt för att de har en så bra tonträff i hur karaktärerna pratar)
Det slår mig att jag hittills mest tänkt på tempo som något objektivt som kan mätas i antal händelser per sida. Men det subjektiva band man har till karaktärerna spelar ju stor roll för vad som ska klassas som en "händelse". Om t.ex. min syster berättar om en resa hon har gjort, då blir kanske händelse 1 hur jobbigt det var att ta sig till flygplatsen, händelse 2 en rolig sak hon såg i en affär o.s.v. Medan om en dryg person på bussen berättar exakt samma händelse på exakt lika lång tid så kommer jag att katalogisera händelse 1 som "dryg person åkte på en resa" och det är allt.
Kanske uppfattade jag alltså tempot som för lågt i Raven Boys för att jag ännu inte fäst mig vid karaktärerna. Det skulle ju också kunna förklara varför jag tyckte det kom igång efter ca 200 sidor. Det blir nog läge att köpa del två vid tillfälle och se vad jag tycker. Hmm, måste fundera vidare på detta.
När det gällde Engelsfors var jag tillräckligt intresserad av vissa av karaktärerna (framför allt Minoo och Anna-Karin, och så gillade jag rektorn även om jag glömt vad hon hette) för att hänga med. Jag är egentligen själv rätt överraskad över det, för jag kan se de problem du tar upp, men på samma sätt som du kände igen en del svagheter i Raven Boys men hade överseende med dem, struntade jag i det jag tyckte var mindre bra och bara läste på.
Ja! Det är klart du ska vara med! :)
När det gäller Blue så tror jag en del av mitt problem också var att hon var så vanlig. Ibland ger det läsaren en möjlighet att placera sig själv mitt i historien (och då gör det kanske inte så mycket), men i Blues fall hade jag som sagt problem att känna igen mig i hennes typ av vanlighet. Och så måste jag erkänna att jag störde mig lite på henne ibland. T.ex. när hon syr på någon svart spets på sin gröna tröja för att gå på begravning – hon delar alltså hus med fyra kvinnor och ingen av dem har något i svart? Där hade jag nog föredragit en ännu gråare karaktär… :)
Jag håller absolut med om att kärlekshistorien hanteras på ett bra sätt. Och historien i stort, får jag nog sträcka mig till. Hon är ju extremt duktig på det hon gör, Stiefvater, även om det inte är alldeles rätt för mig. Av alla böcker jag läst på sistone som inte var riktiga tiopoängare är nog den här den mest intressanta.
Skicka en kommentar