söndag 7 februari 2016

En längre utläggning om mitt första och största skrivproblem

Det bär mig emot, men nu tänker jag utveckla mina tankar från mitt förra och i mitt tycke högst kärnfulla inlägg.

Det är nämligen så att jag är en korthuggare. Jag har någon slags inre strävan efter det enkla och rytmiska språket. Jag vill att meningarna ska välja den raka vägen, utan krumbukter och villospår. Jag vet inte varför det är så, men när jag tillbringar mer än två sekunder med att redigera en mening, så slutar det med att hälften ryker. (Av just denna anledning måste jag se till att skriva klart det här inlägget så fort jag kan och publicera det innan jag hunnit tänka över saken, för annars kommer det krympa ihop till ett litet litet russin).

Ibland är det kortfattade språket en gåva. En ganska vanlig arbetsuppgift för mig är att ta en text på 300-350 ord och kondensera den till 250. Jag är bra på det. Så bra att mina kollegor titt som tätt ber mig hjälpa dem.

Men det kortfattade språket är också en belastning. För hur ska läsaren någon få reda på alla de där små krumelurerna som finns med i min berättelse men som jag redigerar bort för att det känns som för mycket, för invecklat och för baktungt? Och vad händer med en berättelse som alltid rör sig hurtigt framåt utan att få vila i små blommiga partier med ord som svävar fram genom molnen utan att ha ett tydligt mål.

Det var alltså detta jag ville få sagt förut. Och nu tänker jag motstå impulsen att radera, radera, radera och bara posta rakt av. Hej hopp!

3 kommentarer:

  1. Bra jobbat! Varje liten seger är trots allt en seger :)

    Jag önskar att jag kunde ge dig råd om hur du ska kunna slappna av lite mer, men jag är själv något av en babblare och långskrivare, så jag har inte allt samma problem. Och jag måste nog säga att jag tror att ditt dilemma är värre. Det verkar vara mycket jobbigare att "brodera ut" det man redan skrivit och som i princip känns klart, än att redigera och strama upp det som är lite för babbligt.

    Det enda jag kan komma på som jag själv skulle gjort i det fallet är nog att läsa böcker som jag själv gillar väldigt mycket och som inte är så minimalistiska utan har lite mer av det där utbroderade över sig, och studera hur författaren gjort och verkligen försöka "suga in" det sättet att skriva på. Liksom verkligt medvetet försöka inspireras. Enda sättet att lära sig skriva på ett annat sätt än det man är van, är ju att öva. Och ofta tycker jag att jag kan lära mig mycket genom att observera hur någon som är väldigt duktig har gjort - jämfört med mina egna dåliga försök och misslyckanden.

    Du kommer fixa det, hur du än gör, det är jag säker på!

    Det enda jag kan säga är att

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppsan, jag verkar ha börjat samma mening två gånger och liksom glömt den på slutet istället för att ta bort den. Så går det när man pausar i en kommentar för att natta sin Filurpojke :)

      Radera
    2. Jag har varit på väg att svara vid tre olika tillfällen, men varje gång har tankarna rullat igång. Det här är ett tema som är så centralt för mitt skrivande just nu, att hitta en röst som är jag, men som samtidigt inte känns så begränsande som min röst just nu.

      Jag har alltid tänkt på mitt nuvarande romanprojekt som en historia i tredje person, men jag experimenterar med att skriva i första, vilket gör det lättare att brodera ut. Är det kanske av denna anledning första person är så populärt bland debutanter (som jag läst någonstans)?

      Och absolut, läsa, läsa, läsa, det är ovärderligt. Inte bara tegelstenarna tror jag, utan också de minimalistiska — för det är en konst att välja RÄTT saker att redigera bort. Det går ju att skriva kort utan att det blir andefattigt och hurtigt.

      Jag funderar vidare och skriver nog ett inlägg så småningom.

      Radera