Bloggrenovering?

Jag har tänkt länge att jag borde fixa till utseendet på min blogg. Kanske är det samma mekanism som får folk att riva ut sina fullt fungerande kök? För det funkar ju så som det är, mer eller mindre (men högerspalten är lite svår att läsa ibland, det retar mig). Jag har tröttnat bara.

Problemet är att jag inte är så bra på bloggdesign. Ett ännu större problem är att jag skulle vilja bli det.

Dock vill jag inte dra igång ett stort projekt just nu. Det skulle säkert vara jätteroligt att lära sig mer om att programmera hemsidor och ta fina bilder och det ena med det andra. Men inte just nu. Jag vill lägga den kraften på att skriva istället.

Så kanske kommer utseendet att ändras här framöver. Kanske kommer det inte bli så bra. Kanske blir det det ändå. Vi får se.

Biografiproblemet

Veckans bokbloggsjerka:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Biografier är det sällan jag läser. Inte egentligen på grund av bristande intresse, utan snarare för att de jag försökt mig på har varit av skiftande kvalitet. Antingen är de akademiska tegelstenar som aldrig vill ta slut, eller hafsverk som prånglas ut så snabbt som möjligt innan biografiobjektet har förbrukat sina femton minuter i rampljuset. Visst, mm, ja, jag överdriver, men jag tror på fullt allvar att det är riktigt, riktigt svårt att skriva en bra biografi.

Självklart finns det också författare som lyckas. En bok jag genast kom att tänka på var Longitude av Dava Sobel som jag skrivit om tidigare. Det är kanske inte en biografi i ordets striktaste mening eftersom den allra främst handlar om det på 1700-talet så viktiga longitudproblemet – i korta drag hur skepp kan veta var någonstans på havet de befinner sig. Förgrundsgestalt är dock John Harrison, en engelsk urmakare som inte bara var helt briljant (vilket framkommer redan på omslaget), men också så försynt och allmänt anständig att världen inte tog honom på allvar.  Istället för att firas som hjälte blev han motarbetad och fick ägna hela sitt långa liv åt att bevisa att hans uppfinningar fungerade, trots att det borde varit uppenbart.

För den som tänker att detta kanske kunde vara något, men är det inte lite torrt ändå, vill jag säga: 1. Det är det inte. 2. Boken är på under 200 (inte särskilt tättskrivna) sidor. 3. Jag har ingen tredje punkt, men jag vill rekommendera boken å det varmaste.

Nu ser jag fram emot att läsa alla andras tips, så att jag kan bli av med mina biografifördomar.

Fortsättningen på min simulerade skrivgrupp

Nej, Book in a Month-konceptet visade sig inte riktigt vara min grej. Det blev för många listor och uppgifter som jag inte tyckte ledde någonstans. Men det är okej! Faktiskt mer än okej, för jag kom igång med det dagliga skrivandet igen och har dagligen stigit upp tidigare för att hinna skriva lite innan jobbet. Dessutom har jag haft fortsatt nytta av rådet om att fokusera på de tio viktigaste scenerna. Det finns en del transportsträckor i mitt manus och det är oftast där mitt skrivande går i stå, vilket är så otroligt onödigt eftersom jag ändå kommer behöva redigera bort dem. Bättre: Skriv och skriv om favoritscenerna tills de är riktigt bra och fyll i luckorna senare.

Vad mer har jag lärt mig av BIAM-försöket och min skrivretreat?

För det första att jag mår bra av att skriva varje dag. Det visste jag så klart redan, men det var så länge sedan det funkade att jag lite glömt bort hur det känns.

För det andra att det är nyttigt för mig att flumma till det lite. Jag är en i grunden superstrukturerad och målinriktad människa, så Book in a Month blev för mycket för mig. Jag behöver en motpol till mig själv. Den motpolen kan vara en skrivretreat med The Right to Write, eller att hitta på fåniga rim, eller att snabbskriva som under Nanowrimo. (Nu kräver ju Nanowrimo viss målinriktning det också, men jag menar mer i skrivsättet).

För det tredje att det – oavsett kvalitet på metod och råd – varit skönt med lite bredvidläsning om skrivprocessen. När det nu inte finns någon skrivgrupp att tillgå där jag bor så hjälper det att ha en bok att bläddra i för att få igång skrivtankarna. Ofta är det bara den där första impulsen som behövs. Jag tänker fortsätta göra övningar från The Right to Write då och då, men letar också efter andra böcker med liknande upplägg, d.v.s. fristående övningar som kan klaras av på en halvtimme, som uppvärmning när skrivkrampen slår till. Tips mottages tacksamt!

Läsning med andan i halsen

Lämpligt nog är temat för helgens bokbloggsjerka följande:

Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!

Jag har alldeles precis skrivit om Hägring 38 av Kjell Westö som jag dröjde med att läsa just eftersom den beskrevs som en thriller på omslaget (men sedan älskade jag den). Uttalade spänningsromaner, deckare och äventyrshistorier är helt enkelt inte något jag är tycker är så… ja, spännande. Nog finns det undantag, men det är sällan de lyckas fånga mig enbart genom spänning om det inte också finns något annat med i bilden.

Men det innebär så klart inte att jag aldrig sträckläser böcker bara för att jag MÅSTE veta vad som händer sedan. Bara att dessa romaner sällan står på den hylla i bokhandeln som märkts “Spänning”.

Senaste exemplet var trilogin om Engelsfors som jag skrivit om tidigare (här och här). Tonårshäxor, svensk småstad, världens undergång och en historia som är full fart framåt från första till sista sidan. Man vet att man blivit fångad av en bokserie när man planerar sitt nästa Sverige-besök så att man garanterat kommer ha tid till att besöka en bokhandel och köpa nästa del.

Hägring 38 av Kjell Westö

“Thriller” står det två gånger på omslaget till Kjell Westös roman från 2013, Hägring 38. Och thriller är ett ord jag har svårt för. För mig, och jag inser att detta kanske inte är en universell tolkning, signalerar thriller att spänningsmomentet är det viktigaste, medan det kan vara si och så med de litterära kvaliteterna. Eftersom jag inte är så intresserad av spänningen i sig (jag kan vara den minst adrenalinkicksökande människan jag känner) så blev Hägring 38 stående i att-läsa-hyllan i ett helt år.

Men vi vet ju alla att man inte ska döma boken efter omslaget och ja, jag hade väl fel helt enkelt. Istället för den hetsiga framåtrörelse som jag fruktat, har Hägring 38 snarare en inåtrörelse. Nog är det spännande, men mer på det där sättet när man lär känna någon på djupet och gläder sig över varje ny, dyrbar insikt.

Året är 1938, platsen Helsingfors. Två mycket olika människor, advokaten Claes Thune och hans nyanställda kontorist, den ordentliga Fru Wiik, kommer långsamt närmare varandra på ett tillbakahållet, nordiskt vis. Just detta gav mig lite hemlängtan. Svenskar – och jag gissar även finnar – klagar ibland på hur tillknäppta vi är, men det finns något vackert i den ömsesidiga, underförstådda överenskommelsen att inte tränga sig på.

Berättarperspektivet delas lika mellan advokat Thune och Fru Wiik, men det är den senare som jag finner mer intressant. Sin yta till trots bär Matilda Wiik på mörka minnen från sin tid i fångläger under finska inbördeskriget tjugo år tidigare. Genom sitt nya arbete kommer hon åter i kontakt med “Kaptenen”. Han minns inte henne, men hon minns honom alltför väl.

Thunes liv engagerar mig mindre, men genom hans träffar med herrsällskapet “Onsdagsklubben” ges en inblick i ett Finland i förändring. Talet om fosterlandet växer i ljudstyrka, och Thunes vän Jary får allt tydligare känna av den groende antisemitismen, vilket Thune avfärdar som paranoia. Det är skickligt gestaltat och utgör även en oroande kommentar på vår egen tid med vågen av främlingsfientlighet vi ser i dagens Europa.

Lite senare än resten av världen har jag därmed upptäckt Kjell Westös författarskap och vad kan jag säga annat än att jag inte är ett dugg förvånad över de priser som verkar ha regnat över honom. En författare jag tänker läsa mer av.

Pengar av Victoria Benedictsson

I inbjudan till veckans bokbloggsjerka skriver Annika:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Och det passar mig ovanligt bra, för jag har en roman av äldre modell som jag länge tänkt skriva något om, men aldrig riktigt kommit mig för. Anledningen är kanske framför allt att jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Pengar, Victoria Benedictssons roman från 1885, som hon publicerade under synonymen Ernst Ahlgren. Å ena sidan är den mycket läsvärd och fick mig att fundera mycket, å andra sidan tycker jag inte att den är “bra” i betydelsen välskriven med ett språk som överlevt tidens tand. Men å tredje sidan kanske det inte spelar någon roll?

Pengar beskriver Selma Bergs liv, från bekymmerslös sextonåring med konstnärsdrömmar till tillvaron som kuvad gift kvinna tillsammans med en man hon inte älskar och som är gammal nog att vara hennes far. Handlingen har drag av Benedictssons eget liv och kritiken mot dåtidens kvinnoroll är tydlig. Kvinnor hade bara tillträde till högre utbildning inom några få områden som musik och konst, men även dessa låg utom räckhåll för de flesta, eftersom det ansågs vara slöseri med pengar att utbilda kvinnor som ändå skulle gifta sig. Inte ens en kvinna med egna pengar var garanterad en utbildning, eftersom hon levde som omyndig tills hon var 25 år och därmed var i händerna på sin förmyndare. Trots att unga kvinnor inte sågs som mogna nog att bestämma över sig själva kunde de gifta sig redan vid 16 års ålder och därmed få en ny förmyndare, deras äkta make. Begåvade kvinnor som Selma Berg och Victoria Benedictsson hade med andra ord mycket begränsade möjligheter att styra sitt eget öde och få utlopp för sina talanger.

Benedictssons roman är ingenting jag skulle rekommendera som ren nöjesläsning. Inte för att den är tung och svårläst (det är den inte), men den har åldrats på ett inte helt behagfullt sätt och uppbyggnaden liknar mer ett utkast till en roman än en färdig produkt. Men det Pengar förlorar i litterär finess vinner den i äkthet. Detta är en roman skriven från hjärtat och den ångar frustration och ursinne. 

När upprördheten lagt sig något har dessutom utgåvan från Natur & Kultur ett välbehövligt och lagom koncist efterord av Karin Westman Berg där romanen sätts i sitt historiska perspektiv. Jag brukar inte vara så förtjust i för- och efterord, men här kastade jag mig över det, för jag ville genast veta mer – mer om det sena 1800-talets svenska kvinnor och framför allt om Victoria Benedictsson själv. Och det måste väl ändå betyda att jag faktiskt tyckte att Pengar var riktigt bra?