söndag 19 mars 2017

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

onsdag 8 mars 2017

Fem kvinnliga

Så här på internationella kvinnodagen vill jag tipsa om några riktigt bra fackböcker skrivna av kvinnor. Nej, stryk det. De är inte riktigt bra utan helt galet fantastiska. Den sortens böcker som gör att omgivningen börjar snegla misstänksamt på en för att man inte kan sluta babbla om obskyra detaljer som plötsligt framstår som de intressantaste i hela världen.

För att läsa mer om de tre första kan du klicka på titeln så kommer du till respektive inlägg. De två sista har jag inte skrivit om här på bloggen, men de är så bra att de fick vara med ändå.

Bea Uusma - Expeditionen

En lyckad bok om en misslyckad ballongflygning till Nordpolen. Jag har försökt intressera mig för ämnet förut (har bott granne med ett polarmuseum utan resultat) men det var inte förrän jag läste Uusmas bok som jag förstod polarisens fascination.

Arika Okrent - In the Land of Invented Languages

Få saker är mer bara hittepå än påhittade språk. Vissa har skapats i underhållningssyfte, andra som ett idealistiskt försök att skapa fred på jorden. Mötet med dansken som har esperanto som modersmål är guld.

Dava Sobel - Longitude (Longitud)

En skygg urmakare löser ett av 1700-talets viktigaste tekniska problem - att avgöra ett fartygs öst-västliga position ute på havet. Det är svårt att inte heja på den anspråkslöse John Harrison som kämpar på med sina precisionsklockor i ur och skur.

Barbara Demick - Nothing to Envy (Inget att avundas)

Demicks gripande intervjuer med nordkoreaner som flytt till Sydkorea åskådliggör både de omänskliga förhållanden de lämnat bakom sig och svårigheterna att anpassa sig till det nya livet. Fruktansvärd läsning, men samtidigt svår att lägga ifrån sig. 

Rebecca Skloot - The Immortal Life of Henrietta Lacks (Den odödliga Henrietta Lacks)
Världen över utförs försök på HeLa-celler, en sorts mänskliga celler som är tillräckligt stabila för att med lätthet odlas på laboratorium. Men de ursprungliga cellerna togs från den fattiga, svarta cancerpatienten Henrietta Lacks på 50-talet - utan att hon eller hennes familj informerades. Tankeväckande, sorgligt och ett ämne som är aktuellt även idag.




fredag 3 mars 2017

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?