Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag hade egentligen nästan bestämt mig för att låta bli, men nu blev det ändå så att jag köpte Utan personligt ansvar på impuls när jag senast befann mig i en svensk bokhandel. Skulle det gå att skriva en uppföljare på Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande, tänkte jag, och kanske framför allt skulle jag orka med Ester en gång till?

För Ester är som hon är. En hyperintelligent kvinna som försörjer sig på sina filosofiska och konstnärliga texter, men som gång efter annan fastnar i kärlekshistorier som aldrig leder någon vart. Historier som kanske borde leda någonstans i en idealvärld, men Esters problem är att hon resonerar utifrån vad människor borde göra, snarare än vad de faktiskt gör.

I nya romanen heter kärleksobjektet Olof Sten, en gift skådespelare som inledningsvis verkar nästan charmig, men som snart visar sig vara väl bevandrad i konsten att ge precis så mycket som behövs för att hålla intresset vid liv, men aldrig någonsin mer än så. Att skilja sig från hustrun Ebba är honom uteslutet, men i Esters värld borde han vilja det, så hon utgår från att det egentligen är det han vill. Och så rullar det på, år ut och år in. Det är frustrerande och bitvis repetitiv läsning. Kanske hade romanen kunnat vara kortare? Samtidigt är det eviga nötandet själva kärnan i Esters tillvaro. Hon ger upp, kommer tillbaka, ger upp, kommer tillbaka, ända tills jag likt hennes väninna Vera vill få ta en paus från människan Ester.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att hon ibland har en poäng. Olof är på inget sätt utan skuld i denna meningslösa dans. Han hade kunnat bestämma sig. Hustrun eller Ester. Men det Ester missar är att han inte har någon anledning att fatta det beslutet. Hon lämnar honom inte. Han kan få båda två utan att betala priset för det. Och därtill missar hon det vi alla vet, men har svårt att leva efter – den enda man kan förändra är sig själv.

Den som endast vill läsa en roman av Andersson gör bäst i att införskaffa Egenmäktigt förfarande (skrev om den här), men som uppföljare är Utan personligt ansvar alls inte dålig. I sina bästa stunder är romanen plågsam på det där extra plågsamma viset när man känner igen sig lite för mycket i vissa situationer.

Men nu räcker det, Ester. Vi går vidare, både du och jag.

Tadaa!!

Till slut tog jag mod till mig och satte igång med att göra om bloggen. Några finjusteringar blir det säkert framöver, men på det stora hela är jag nöjd.

Jag hoppas att allt funkar som det ska även med andra webbläsare osv än de jag testat. Hör gärna av er om ni hittar något skumt, så försöker jag fixa.

Om att (inte) skriva på resande fot

Inte kan jag väl vara den enda som när någon slags dröm om den resande författaren, som knattrar fram sin djuplodande roman på en gammaldags skrivmaskin medan vågorna smeker* en söderhavsstrand.

Men drömmar är drömmar och verklighet är verklighet. Inte nog med att det är tungt att släpa runt på den där skrivmaskinen och att det förmodligen kommer ansamlas både sand och giftiga spindlar i dess innanmäte. Nej, till råga på allt fungerar själva konceptet – att skriva i icke-vardagslivet – så himla dåligt för mig.

 Maj månad är lite bananas det här året, med en massa viktiga saker som krockar och med nödlösningar där jag beger mig direkt från mål A till mål B utan att hinna hem och andas emellan. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv, för det handlar uteslutande om positiva tilldragelser, både i privatlivet och på jobbet. Men trots detta kan jag inte undgå att notera att det hittills blivit skrivet mycket lite, fastän jag släpat med mig anteckningsboken överallt och till och med öppnat den då och då. Min hjärna hänger inte med, det är det som är problemet. När jag har satt mig ner för att skriva tar det en lång stund innan jag lyckas få ner en enda mening och det lilla jag lyckas krysta fram är så torrt och livlöst att all lust bara försvinner.

Så jag har bestämt mig för att göra maj till en undantagsmånad, eller vad som kanske kan kallas en spånamånad. För är det någonting som resor är bra för så är det att observera människor, miljöer och detaljer som kan bli användbara i ett senare skede. Detta passar extra bra efter som en anledning, utöver resandet, till att det råder skrivstiltje just nu är att jag inte är speciellt förtjust i min värld. Den har vissa element jag är nöjd med, men fortfarande saknar den lyster. Kanske är det som fattas allra mest en sammanhängande bakgrundshistoria till att världen blev som den blev. Några nyckelhändelser känner jag redan till, men på många ställen är det suddigt, vilket leder till problem hos några av karaktärerna. Under min pågående omskrivning har det blivit tydligare och tydligare att jag inte vet hur deras vardag ser ut på detaljnivå och vad som är viktigt för dem.

Kanske är det därför inte alls så dumt med ett påtvingat skrivavbrott. Istället för att trötta ut mig genom att trampa vatten, tillåter jag mig att slappna av och låta vattnet bära mig. För det är ju just detta att inte kämpa emot som är hemligheten med att flyta. Och ser man på, bara genom att ligga här och titta upp i himlen har jag fått ett par idéer som jag känner är precis rätt för min berättelse och som jag får det att riktigt värka i bröstet av skrivlust.

* Uuuh, “smeker”. Har svårt för detta ord. Är jag ensam om detta? (Men jag använder det ändå, för jag är en sådan rebell. Ha!)

Bildkälla

Gästkatten av Takashi Hiraide

Att dela sitt liv med en katt är en särskild form av lycka. Jag, uppvuxen med hund, har upplevt den en gång och jag tänker på den tiden med saknad. En sömnig katt som gonar sig i solen gör varje rum till en mer harmonisk plats. En yster katt som slår efter flugor i luften skänker liv till den gråaste novemberdag. Men katten i fråga var inte min – vi delade bara lägenhet ett tag – och vetskapen om att vår gemenskap bara var tillfällig gav glädjen en ton av vemod.

Samma vemod återfinns i Gästkatten, en kort roman av Takashi Hiraide. Här är det grannens katt, Chibi, som regelbundet hälsar på hos ett ungt par i utkanten av Tokyo. Trots att Chibi vägrar låta sig klappas växer gradvis en relation fram dem emellan och övergår i vad som kanske kan kännetecknas som ett beroende. Samtidigt är de medvetna om att Chibi är just en gästkatt och att de en gång kommer att skiljas från varandra.

Gästkatten är en stillsam berättelse. Jag vänjer mig vid den just så som man vänjer sig vid en katt, långsamt, lite i taget, tills vänskap uppstår. För även om det fanns detaljer som skavde i början, lämnar jag Gästkatten med en känsla av värme. Jag tycker om den poetiska tonen som har något franskt över sig (om jag förstått saken rätt översattes romanen tidigt till franska och nådde stor framgång), jag tycker om de små japanska detaljerna, som att rummens storlek anges i tatamimattor och jag tycker om det lite kantiga språket, som fortfarande (inbillar jag mig) bär spår av originalets japanska.

Det enda jag aldrig riktigt vänjer mig vid är omslaget, vars katt inte alls ser ut så som jag föreställer mig Chibi med sin kritvita päls och sina kimröksfärgade fläckar. Men det må vara hänt.

The Power of Babel av John McWhorter

Jag har i många år burit runt på en fråga som jag aldrig fått besvarad på ett bra sätt: Varför är språk så komplicerade och var kommer all grammatik ifrån?

Äntligen har jag hittat en bok som faktiskt givit mig ett svar jag är nöjd med. I The Power of Babel går lingvistikprofessorn John McWhorter igenom hur det första urspråket förgrenades till alla de språk vi har idag, vad som händer när nya språk föds, hur de blir allt mer komplicerade, eller - i vissa fall - mindre komplicerade och slutligen, hur vissa språk förtvinar och försvinner.

Fokus ligger på mekanismer istället för katalogiserande. McWhorter ger alltså ingen överblick (mer än i förbigående) över hur de olika språkgrenarna utvecklats genom årens lopp. Däremot ger han exempel från språk världen över för att understryka sina poänger. Jag som till ibland beklagar mig över hur svårt det är att hålla koll på tysk grammatik gläder mig åt att inte behöva tampas med det afrikanska språket fula som har ett genussystem (alltså motsvarigheten till der, das, die) med sexton klasser med massor av varianter på ändelser inom varje klass och en hel massa andra regler som får det att gå runt i skallen. Att den mänskliga hjärnan är kapabel till att producera och hålla ordning på så komplicerade grammatiska strukturer är svindlande. Tydligen finns det indianspråk som även infödda talare inte behärskar fullt ut förrän de är tio år.

Allra intressantast är dock diskussionen av kreolspråk, nya språk som uppkommit ur pidginspråk (förenklade språk som används för att kommunicera i områden med språkkrockar, ofta, men inte alltid, som en konsekvens av kolonisering). Eftersom kreolspråk inte är lika gamla som andra språk innehåller de inte lika mycket konstigheter – de har ännu inte genomgått de gradvis förskjutningar som leder till uppkomsten av böjningar, ordtoner och oregelbundenheter.

Förutom att McWhorter behandlar ett av mina favoritämnen, skriver han dessutom så avslappnat trevligt att det är ett rent nöje bara att vara i hans sällskap. Jag brukar välja något lättläst att ha med mig på bussen medan den tyngre facklitteraturen får vänta till stunder med bättre läsförutsättningar, men McWhorter har hängt med överallt. Jag började till och med ta en långsammare buss för att få mer tid till läsning. Solklart toppbetyg.

Uppdatering i storleksordningen ny kylskåpsmagnet

Bloggrenoveringen har inletts! Fast eftersom jag faktiskt inte har tid har jag bara gjort en yttepytteförändring som jag funderat på länge. Från och med nu finns en separat sida med en lista över alla böcker jag skrivit om här, så att jag slipper ha en maratonlång etikettlista i högerspalten.

Ruhm av Daniel Kehlmann

“En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, bågen, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.”

Så låter Daniel Kehlmann en av sina icke-huvudpersoner beskriva idén bakom Ruhm, eller Berömmelse som den heter på svenska, med tilläggsbeskrivningen “roman i nio historier”.

Och det är just vad det är – en roman snarare än en novellsamling, med korta berättelser som griper tag i varandra så att de faktiskt känns som kapitel. Gemensamt tema, förutom de återkommande karaktärerna, är det ständiga kehlmannska identitetsgrubbleriet - vem bestämmer vem du är? Du själv eller andras förväntningar på dig?

Först ut är Ebling som, på grund av ett misstag på telefonbolaget, får ett nummer som tillhör en annan. Plötsligt ringer upprörda kvinnor och klagar på att han försummar dem. Ebling spelar glatt med och låtsas avtala nya möten. Vad telefonnumrets egentliga ägare tycker om den saken uppdagas först i ett senare kapitel, liksom vad som egentligen försiggår på telefonbolaget.

Som alltid balanserar Kehlmann mellan humor och allvar. Det är stundom riktigt roligt, som till exempel i kapitlet där en romanfigur gör uppror mot sin författare och kräver ett lyckligt slut på sin berättelse. Men det är aldrig bananhalkigt skojigt för det skojigas skull. Jag beundrar Kehlmann för att han aldrig skämtar bort det han vill säga, utan lyckas vara både uppriktig och rolig på samma sida.

Jag beundrar också Kehlmann för hur väl han utfört sitt lilla experiment med romanformen. Trots de många karaktärerna blir det aldrig hattigt. Snarare är det en utmaning till läsaren att så fort som möjligt läsa av en ny röst och försöka upptäcka kopplingarna till tidigare kapitel och det genomgående identitetstemat.

Ännu en kehlmannsk favorit med andra ord. Berömmelse finns som sagt översatt till svenska, men verkar vara lite klurig att få fatt på (men finns säkert på biblioteket?). För den som inte hittar, kan jag rekommendera den relativt nyutkomna F (skrev om den här), som borde vara lättare att lokalisera.